Rasmus Lenefors (S)

Mediebilden i Sverige av att Trumps dagar är räknade liknar den under president George W. Bushs tid. Och han blev omvald med god marginal. Ska Trumps tid vid makten bli kortare än åtta år krävs kamp på bred front, skriver socialdemokraten Rasmus Lenefors, med lång erfarenhet av gräsrotsarbete för Demokraterna.

Hösten 2016 deltog jag i Hillary Clintons presidentvalskampanj i Florida. Det var min femte valrörelse för Demokraterna.

Vid varje tillfälle har jag fått frågan – både i Sverige och i USA – varför jag som svensk engagerar mig i ett amerikanskt val. Svaret har alltid känts givet. Hur USA och dess politiska styre agerar spelar fortfarande en avgörande roll för resten av världen.

Detta bekräftades dessvärre på nytt under torsdagen, när Donald Trump aviserade att USA kommer att lämna Parisavtalet.

Att USA överger Parisavtalet innebär att vi fortsatt rör oss i snabb takt mot en kritisk temperaturökning, men att den nation som står för de näst största koldioxidutsläppen inte längre anser sig skyldigt att delta i klimatomställningen.

Det är ett agerande som är lika bakåtsträvande som oansvarigt.

Vi kan nu bara hoppas att övriga 194 länder som signerade avtalet i Paris, och inte minst Kina och EU, väljer att anstränga sig ytterligare.

I svensk medieskildring kan det ibland framstå som att Donald Trumps dagar som president är räknade. Är det inte tvivelaktiga kopplingar till Ryssland och läckor från Vita huset är det kritik från västvärldens ledare – inte minst efter torsdagens besked – som bidrar till en sådan bild.

Det här bär starka likheter med mediebilden under George W. Bushs tid vid makten. Det är lätt att bara minnas att Bush den yngre lämnade ämbetet med historiskt låga förtroendesiffror efter Irakkrig, finanskris och orkanen Katrina. Men dessförinnan, och innan Demokraternas återhämtning påbörjades i kongressvalet 2006, blev George W. Bush omvald som landets president 2004 med bred marginal – 286 elektorsröster mot John Kerrys 251.

Mätningar visade samtidigt att om omvärlden hade röstat hade Kerry vunnit med ett stöd på cirka 80 procent.

Parallellt med – eller i skymundan av – skandaler och märkliga utspel arbetar Donald Trump målmedvetet för att uppfylla sina vallöften och genomföra ett stort politiskt skifte.

Det är enkelt, och kanske rent av nödvändigt för att orka, att fnissa åt covfefe-tweets och att Emmanuel Macron klämmer åt Donald Trumps hand lite för hårt. Men parallellt med – eller ibland i skymundan av – alla skandaler och märkliga utspel arbetar Donald Trump målmedvetet för att uppfylla sina vallöften och därmed också genomföra ett stort politiskt skifte från sin föregångare.

Inreseförbud prövas, Obamacare hänger löst, muren mot Mexiko ska byggas och ett historiskt klimatavtal lämnas därhän.

Flera av dessa initiativ påverkar människor långt bortom USA:s gränser.

Vi är många i Sverige och i resten av världen som önskar att Donalds Trumps tid i Vita huset blir så kortvarig som möjlig, inte minst efter beskedet om Parisavtalet.

Men våra förhoppningar om att Trumps presidentskap blir kortare än åtta år bör inte ställas till att han tvingas bort genom en riksrätt eller att han själv väljer att avgå.

Republikanernas senaste presidentvalsseger kom just med att George W. Bushs blev omvald 2004.

Att de själva, när de nu även har majoritet i kongressen, skulle tvinga bort sin president är osannolikt, både sett ur ett historiskt perspektiv men inte minst med tanke på att Washington är djupt polariserat.

Möjligheten att USA slår in på en bättre kurs, och att landet kommer att ledas av en administration som vill ta sitt ansvar för klimatomställningen, är öppet för omvärlden och vill erbjuda sin befolkning en sjukvårdsförsäkring, ges realistiskt sett först i och med nästa presidentvalrörelse, 2020.

Och Donald Trumps fyra första månader vid makten har bekräftat det vi redan befarade. Att det är en global angelägenhet att verka för att han inte blir omvald.

Rasmus Lenefors,är oppositionsråd för Socialdemokraterna i Huddinge.