Principer om medborgarskap har blivit ett minfält. De utlöser upphetsade diskussioner. Alla har en egen åsikt. Några av vårens debatter har haft direkt koppling till de klassiska om medborgarskapets gränser: tvångsutvisningar, Reva, papperslösas rättslöshet, Khemiris brev till justitieministern och Sverigedemokraternas försök att peka ut ”riktiga svenskar”.
I måndags presenterade utredningen om medborgarskap sina förslag. Med lite optimism kan man uppfatta dem som ett försiktigt uppbrott i rätt riktning.
De senaste tio åren har diskussioner kring medborgarskap mer handlat om integration än rättigheter. Folkpartiet har fångat upp europeiska vindar och velat ”stärka medborgarskapets betydelse”, genom att göra steget från uppehållstillstånd till medborgarskap svårare. Förslag om språktester och körkort för medborgarskap har dominerat. I bästa fall har det varit ärliga försök att förvandla medborgarskapsfrågan från en etnisk om svenskhet till en om politisk tillhörighet. I sämsta fall har det handlat om att stänga ute invandrade.
Utredningen avvisar den politiken. I stället för hindrande språktester föreslår de att kunskaper i svenska ska leda till kortare väntetid för medborgarskap. Det är inte bara rimligt. Det är bra. Och en snygg turnering av många års inskränkande debatt.
På 1980-talet dominerade ett synsätt som brukar kallas bosättningsprincipen. Den som bor i Sverige skulle betraktas som svensk och ha rättigheter oavsett formell status. Invandrade med ”bara” uppehållstillstånd fick rösträtt i kommunal- och landstingsval. Medborgarskapet öppnades. I efterhand framstår det som ovanligt framsynt, modernt och verklighetsanpassat.
I en viktig fråga anknyter utredningen till bosättningsprincipen. De föreslår att barn som föds i Sverige automatiskt ska erbjudas medborgarskap om ena föräldern har permanent uppehållstillstånd. Med tanke på de senaste årens trånga debattklimat är förslaget nästan sensationellt, men ändå otillräckligt.
Det enda rimliga är att alla barn som föds i Sverige blir medborgare. Varför föräldrarna befinner sig i landet ska inte spela någon roll alls. En sådan radikal förändring, i amerikansk riktning, skulle lösa olika moraliska och politiska dilemman kring barns rättigheter i Sverige.
Men det mest akuta och tveklöst svåraste problemet lyser med total — och skandalös — frånvaro i utredningen: Hur man kan öppna vägar till medborgarskap för papperslösa. Återkommande regulariseringsprocesser är ingen bra lösning.
Det behövs enkla permanenta vägar till medborgarskap även för papperslösa, annars cementeras ett slags apartheid där vita papper ersatt vit hudfärg som avgörande gräns. Att använda bosättningsprincipen som utgångsläge är mer användbart än någonsin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
