Bild: stock.xchng
Diskussionen om dödshjälp är tillbaka. Nu initierad genom den kvinna i respirator med obotlig nervsjukdom som i ett brev har begärt hjälp att avsluta sitt liv. Socialstyrelsen ska besluta eftersom fallet rubbar uppdelningen mellan tillåten och förbjuden dödshjälp. Det ger ett lämpligt tillfälle att placera problemet i politikens mitt och fundera över ändrad lagstiftning.
I Sverige är det tillåtet att välja bort meningslös behandling, men även att avsluta sådan. Att stänga av den 31-åriga kvinnans respirator är därför tillåtet. Problemet uppstår eftersom hon behöver sövas för att undvika lidande när hon kvävs. Då riskerar läkaren gå över gränsen till "egentlig" dödshjälp och mord.
Den svenska gränsdragningen är filosofiskt svajig. Man kan undra om den utgår mer från läkarens samvetsfrid än patientens självbestämmande. I en debattartikel i Svenska Dagbladet drar professorn i medicin Gösta Gahrton slutsatsen: "Det är tid att sluta hyckla."
Antalet länder som tillåter dödshjälp växer. Det mest kända exemplet är Holland där läkare i praktiken kunnat hjälpa lidande patienter att avsluta sina liv sedan 1970-talet. 2001 reglerades praxis i lag. Året efter fick Belgien en liknande lag och förra året Luxemburg. I USA har två delstater – Oregon och Washington – gett terminalt sjuka rätt till läkarassisterat självmord. Montana är på väg att följa efter. Regelverken i de europeiska respektive amerikanska fallen är ganska olika.
Deras erfarenheter är blandade, men knappast avskräckande. Det är svårt att upptäcka de "sluttande plan" som kritiker varnat för. En lång artikel i Läkartidningen summerar: "Det som ska skydda mot oönskade glidningar i praxis är tydliga och orubbliga kriterier för när dödshjälp kan komma i fråga." Utvärderingar tyder på att reglerna i det avseendet håller.
Svenska patienter som vill få hjälp att dö hänvisas nu till ett blått litet hus i Zürich där organisationen Dignitas finns. Ungefär två svenskar beger sig dit varje år. I Schweiz har hjälp till självmord varit tillåtet i snart hundra år.
Frågan om dödshjälp har många svåra aspekter. Den väcker frågor om människovärdet, om resurser till bästa möjliga vård vid livets slutskede och vad liv egentligen är.
Den kända brittiska historikern Tony Judt har en obotlig nervsjukdom som innebär att hans muskler slutar fungera en efter en. Nu kan han inte längre röra några kroppsdelar. New York Review of Books har under vintern publicerat Judts minnen. Han kan inte skriva, men fortfarande diktera dem. Den första texten handlade om hans tillstånd. De följande är underbara att läsa. Hans liv verkar fortfarande intensivt. Men ska han själv få bestämma om han vill avbryta livet – eller måste sjukdomen ha sin naturliga gång mot sönderfall och långsam död?
facebook: 61 twitter: 19 
Som medelålders hamnar man helt naturligt i en fas då allt fler man känner går bort. Ofta efter gräsliga slutmånader . Rätt eller fel , den här debatten är lika evig och kan nog aldrig ”lösas”. Men varje tid måste välja och förhålla oss till den. Väldigt bra att du aktualiserar den!.
Visst har vi rätt att själva bestämma när vi inte vill leva längre. Förr fördömdes de som begick självmord av omgivningen, inte minst av kyrkan. Den tiden är förbi, som väl är. Men den som är sängliggande och för svag, för att själv orka göra något, nekas idag denna rätt. Vad är skillnaden? Vår egen död har vi rätt att bestämma över själva!
Den snabba döden
eller den långa kärleken
dessa allena
löser lidandet.
Och döden är man viss om:
varför då inte älska
medan tid är tid
och vara lätt till sinnes därvid.
Då inga nya röster mer
fann ord för kärleken
då gjorde man av gamla ord
en lag på tavlor av sten
Jag sätter stort värde på att Dagens Arena tar upp denna fråga! Som medlem även i Riksföreningen Rätten Till en Värdig Död (www.rtvd.nu) sände jag nyligen en vädjan till min riksdagsledamot att stödja min önskan om en lagändring. I en Sifo-undersökning 2005 ville 78 % av de tillfrågade kunna välja sina egna livsslut.
Det är onekligen en stor fråga inte alls lätt att bedöma. Att vissa riktlinjer bör hållas är en självklarhet.
Frågan är : Ska man i friskt tillstånd skriva en formell tillåtelse om att få avsluta sitt liv i händelse av sjuktillstånd där man ej längre kan förmedla sig med omgivningen.
Skall jag med ett medvetande och även där min vårdande personal inte har några förhoppningar om ett fortsatt liv ändå kanske få gå en lång och eventuellt plågsam död tillmötes för att istället kunna få avkorta livet?
Det är svåra frågor men vad gör vi inte för djuren i detta läge? Ingen normalt kännande vill väl se något levande plågas.
Vad menar jag med normalt kännande? Där man under icke extrema förhållanden eller vid psykiska störningar utsätter levande varelser för plågor.
Individens rätt att välja själv i den här frågan får anses vara självklar. Men samtidigt är det av yttersta vikt att inrätta kontrollinstanser som spärr för läkare att agera allsmäktigt.
Det känns lite övermaga att som icke professionell göra ett inlägg i denna fråga om själva livet, men här är några tankar.
Det förefaller naturligt att den enskilde har rätt att bestämma över sitt eget liv, men samtidigt är den process som leder till beslut inte allmängiltig och kan färgas av temporära stämningslägen, akut kris och i åldrandet och/eller sjukdom föreligger sannolikt ofta en process att ‘bli klar med livet’ som är individuell, som bör respekteras, och som personen under processens gång inte med säkerhet är medveten om.
Det aktuella fallet med den 31:åriga kvinnan och hennes beslut förefaller kristallklart och borde respekteras, men det kan inte göras allmängiltigt för andra.
Beslutskriterier om t.ex. grad av invaliditet, livskvalitet etc. är enligt min mening dels subjektiva, dels otillräckliga. Kriterier för och hantering av en besluts- och avskedsprocess med stöd av professionella och anhöriga tror jag borde vara avgörande, liksom kravet att lämna den enskilde i oväld, att inte påverka och inte förvandla beslutet till vedertagen, kulturell eller samhällelig kutym.
Det är alltid är läkaren, inte anhöriga eller den sjuke, som beslutar om vård. Att för dödshjälp förändra ansvarsbördan är förenat med faror som ställer stora krav på beslutsprocess och övervakning.