Johan Hall. Foto: LO
Johan Hall. Foto: LO

Vi står inför ett nytt politiskt paradigmskifte. Både Trump och May för en nationalistisk politik, så för en progressiv vänster blir uppgiften att formulera en politik som förenar ökad jämlik med fortsatt internationellt samarbete, skriver Johan Hall, utredare på LO:s internationella enhet.

Att britterna valde Brexit och Donald Trump blev USAs president upphör inte att förvåna. Medierapporteringen är fortfarande fylld av frågor om vad Brexit egentligen innebär samt dagliga rapporteringar om Trumps utspel i offentligheten. Mannen är en outsinlig brunn av osympatiska och märkliga utspel och en rubrikmakares dröm.

I skymundan av detta har det dock funnits en politisk retorik såväl till höger som vänster i både Storbritannien som USA som tyder på nyliberalismens slut.

I likhet med 80-talets början står vi inför ett politiskt paradigmskifte. Då valdes Margret Thatcher till premiärminister och Ronald Reagan till president. Den då drygt 30-åriga ordningen som förenade en stark stat med keynesiansk ekonomisk politik hade hamnat i kris. Istället skulle tidens problem och missnöje hanteras genom att reducera statens omfattning och ge marknaden ökat utrymme.

Ytterligare drygt 30 år senare har också detta paradigm hamnat i kris och åter igen vinner politiker i Storbritannien och USA val på att formulera dess alternativ. Med Jeremy Corbyn har brittiska labour fått sin första ledare på decennier som står för ett tydligt alternativ till Thatchererans politik och de konservativas alternativ till Thatcher finns i svaret på Brexit.

I sitt tal på de konservativas partikonferens poängterade Theresa May att det är dags att minnas allt gott som staten kan åstadkomma. Finansmarknaden kallade hon dysfunktionell och de ökade ekonomiska skillnaderna i landet beskrevs som ett problem varför de konservativa nu skulle leverera förändring. Brexit förklarades med att de många vill ta tillbaka kontrollen och forma en gemensam framtid i Storbritannien. Detta är långt från Thatchers uppfattning att »There is no such thing as society«.

Ett tidens tecken är det starka stöd för en mer aktiv stat som Bernie Sanders kanaliserade inom demokraterna.

Valet av Donald Trump som president visar också missnöjet med Reaganerans politik. Mycket av rapporteringen kring Trump har gällt hans rasistisk och sexistiska uttalanden vilket onekligen har gjort det svårt att förstå hans politiska framgång. Men utöver dessa har han också uttryckt en ambition att komma till rätta med den fattigdom som finns i flera delar av landet.

Trumps chefsstrateg Steve Bannon lägger i en intervju ut texten om vad som förmodligen är en viktig del i budskapet Make America great again. Bannon vill inte kalla sig vit nationalist utan ekonomisk nationalist med avsikt att skapa en ny politisk rörelse där allt är relaterat till jobb. »I’m the guy pushing a trillion-dollar infrastructure plan« deklarerade han och hänvisade till att dagens negativa räntor gör det möjligt att återuppbygga allt (sic), såväl skeppsvarv som järnverk. Han liknande det vid 1930-talet, decenniet då Roosevelt lanserade The new deal, och såg framför sig en förändring större än Reagan-revolutionen.

I likhet med May vänder sig Bannon också till en grupp han menar har blivit ignorerade. Människor som inte har fått uppleva förbättringar och inte bor i de stora städerna utan på platser som han beskriver som fly-over America, left-behind America, downwardly mobile America.

Det finns anledning att ifrågasätta rimligheten i Trumps ekonomiska politik som både inbegriper skattesänkningar och utgiftsökningar liksom om han har rätt recept för att minska fattigdomen i landet. Kanske säger hans stöd mer om missnöjet med den nuvarande ordningen och en önskan om något radikalt annorlunda.

Ett tidens tecken är också det starka stöd för en mer aktiv stat som Bernie Sanders kanaliserade inom demokraterna. Trots erkänd brist på karisma lyckades han locka stora skaror av åhörare till möten där han argumenterade för minskade ekonomiska klyftor, minskade utsläpp av växthusgaser och en sjukvårdsreform mer långtgående än Obamacare. Hans förslag präglade också Clinton som under valrörelsen kom att förespråka en mer radikal politik.

Politiska paradigm fungerar som ett slags sanningar om hur samhället fungerar och hur det bör fungera. Nya paradigm uppkommer därför till följd av ett omfattande missnöje över rådande ordning. Hur det nya paradigmet kommer att se ut är svårt att säga: Minervas uggla flyger som bekant i skymningen. Men uppenbarligen finns det en förväntan om att staten återigen ska ta ett större ansvar för utvecklingen. Frågan är hur och i vilken omfattning?

Både Trump och May står för en oroväckande nationalistisk politik så för en progressiv vänster torde uppgiften bestå i att formulera en politik som förenar ökad jämlik med fortsatt internationellt samarbete.

Johan Hall, utredare på LO:s internationella enhet