Oavsett vem som blir vår nästa utbildningsminister bör hen låta skolan vila från reformer.

Att nästa utbildningsminister blir Gustav Fridolin är ingen högoddsare. Miljöpartiet har profilerat sig starkt inom skolfrågan och har aktivt fört en inlyssnande dialog med såväl lärar- som skolledarfack om vad som behövs för att stärka skolans ställning.

Socialdemokraterna har väljarnas förtroende i sakfrågan, men har i nuläget ingen självklar ministerkandidat i vare sig Ibrahim Baylan eller någon annan. Efter Jan Björklunds bakåtsträvande år vid styret behöver skolan nytt blod. Det finns i Gustav Fridolin. Och det är mer som förenar än skiljer S och MP i skolfrågan.

Redan i våras offentliggjorde Fridolin en plan för att rädda skolan de 100 första dagarna efter valet, med de prioriterade områdena lärarkrisen, lusten för lärandet och ojämlikheten. Helt i linje med Socialdemokraternas löften om fler lärare, mindre klasser, tidigt stöd och en jämlik skola.

All riktning i den blivande utbildningsministerns arbete bör utgå från lärarnas arbetssituation och elevernas utveckling. Skolan måste åter bli en plats där professionen får vara just professionella. En plats där lärare är lärare och där elevers rätt till en god utbildning inte ska vara ett lotteri.

Bristen på likvärdig skolgång och bristande lärarkompetens är det största problemet i skolan och måste åtgärdas genast. Det får inte bero på vilka föräldrar eleverna har eller eller på vilken skola de hamnat, för att få en god kunskapsgrund att stå på.

13 procent av eleverna når i dag inte gymnasiebehörighet och 44 procent av dem är barn till lågutbildade. Siffror visar dessutom att socioekonomiskt svaga områden har flest obehöriga lärare.

Lärarkrisen är akut. Det kommer inte bara vara lärarbrist inom en mängd ämnen om några år, utan varannan befintlig gymnasielärare och var tredje grundskolelärare saknar behörighet, visar en ny rapport från Skolverket. Behörighetskravet handlar lika mycket om rättssäkerhet för eleverna som en förutsättning för professionens stigande status.

Här måste staten kräva att huvudmannen direkt tar ansvar för att sätta in den kompetensutveckling som krävs så att lärarna får sin behörighet. Det är ett misslyckande att de inte redan gjort det. Att skjuta upp lärarlegitimationskravet, som nu föreslås, kamouflerar bara problemet.

För att snabbt få in fler lärare i yrket bör en statligt finansierad praktisk pedagogisk utbildning erbjudas för de som har relevanta ämneskunskaper från andra yrken. Alla resurser behöver inte läggas på karriärtjänsterna, särskilt inte innan dess effekter har utvärderats.

Däremot behöver det satsas på nyrekrytering och höjda lärarlöner. Inte för att de generellt är för låga, utan för att höjda löner kan vara en morot för både gamla och nya i yrket. Men bara pengar räcker inte. Arbetsvillkoren måste matcha lärandevillkoren.

Elevernas lust till lärande grundas i en kunskaps- och människosyn som sätter djup framför yta. Goda relationer där läraren alltid ser till elevens behov och utvecklingsfas. Betygshets främjar inte kunskapsinhämtning, men lärare som har tid att fördjupa sig i både sitt ämne och sin elev gör det. Därför måste skolans verksamhet och organisation baseras på en tilltro till eleverna, såväl som till lärarna.

Låt lärare arbeta med lärprocesser och administratörer med administration. När vi får en utbildningsminister som släpper frågor som ordningsomdömen och fler betyg i lägre åldrar, kanske lärarkåren får ro att ta sig an det pedagogiska arbetet. Inte minst att utbilda i de kompetenser och kunskaper som skolan måste ta sig an för att matcha vårt snabbföränderliga samhälle.

Framför allt bör utbildningsministern låta skolan vila från reformer. Mycket är alarmerande i skolan, men mycket är välfungerande också. Om politiker, tjänstemän, rektorer och lärare börjar utgå från vad som är bra för eleven och anpassa resurserna efter det, kommer vi snart att gå framåt. Alla kan och alla ska med. Det gäller bara att hitta rätt metod för varje elev.