Fatima Osman
Fatima Osman

Donald Trump har inte mörkat vem han är: en president som tagit in rådgivare med vitmaktrörelsen som svans. Men samma politiska utveckling sker i Sverige, fast med en annan politisk jargong, skriver juriststudenten och aktivisten Fatima Osman.

Tiotusentals personer demonstrerade runt hela USA förra helgen och krävde nedmontering av  konfederationsmonumentet och andra statyer som firar minnet av slaveriet och rasism.

I Boston protesterade runt 40 000 människor mot det planerade så kallade »free speech rally« av vita nationalister. Motdemonstrationen var så pass överväldigande att bara en handfull av de vita nationalisterna dök upp på rallyt.

President Trump fördömde alla motdemonstranter i Boston och tweetade »Looks like many police agitators in Boston. Police are looking tough and smart! Thank you.« (Så småningom, efter tre försök, kom även ett positivt tweet om protesterna).

För ungefär en och en halv vecka sedan demonstrerade även vitmaktsgrupper i Charlottesville, Virginia. En stor  motdemonstration hölls, varpå en nazist körde in i folkmassan av motdemonstranter. En person avled och 19 skadades allvarligt.

Trump fördömde inte vitmakt-rörelsen förrän två dagar efter att  nazisten körde in i folkmassan.

Att likställa vitmaktsvåld med det antirasistiska motståndet är ett effektivt sätt att förbise maktobalansen som råder.

President Trump hävdade inledningsvis att våldet begicks av »många sidor«. Att likställa vitmaktsvåld med det antirasistiska motståndet är inte ett nytt knep, det är ett effektivt sätt att förbise maktobalansen som råder.

I slutet av inbördeskriget i USA förde man samma retorik; slavägarna argumenterade att de som ville ha ett slut på slaveriet i Norra USA inkräktade på deras rätt att äga slavar.

Men till slut efter växande protester både från civilsamhället och näringslivet i USA, la Trump skuld även på vitmaktsrörelsen för det dödliga våldet.

Att det tog så långt tid för presidenten att fördöma våldet har väckt otroligt starka reaktioner och protester.

Men när folk är chockerade över att presidenten som var den mest framträdande rösten för myten om att Obama inte var född i USA, inte gav en adekvat respons till vitmaktsrörelsen i Charlottesville blir jag rätt förvånad.

USA har alltså röstat igenom en president som öppet har förespråkat vit makt och rasism i stort för att kunna bli president. Nu lever USA med konsekvenserna av det. Vad förväntade man sig?

Är det är inte inkonsekvent av Trump att kritisera nazisternas våld i Charlottesville om man ser på allt runtomkring dessa händelser?

Exempelvis avgick President Trumps huvudstrateg Steve Bannon från Vita huset i måndags och återgick till sin position som styrelseordförande på den högerextrema hemsidan Breitbartmedia. 

En hemsida som har beskrivits som en online-fristad för vita nationalister. Bannon har varit en av Trumps närmaste rådgivare. Efter att han lämnade Vita huset sa han:

»På många sätt tror jag att jag kan vara mer effektiv utifrån, när jag kämpar för President Trumps agenda. Och alla de som står i vägen för oss kommer vi att föra krig emot.«

När man ser kommentarerna från medlemmar av alt-right och vitmaktsrörelsen är det uppenbart att det är exakt så de ser Trump – som en allierad i Vita huset.

Genom sin politiska karriär har USA:s president alltså suttit jämsides en rådgivare som skröt om att Breitbart var den ledande plattformen för den så kallade alt-right – samma alt-right som marscherade i Charlottesville.

Så tanken att Donald Trump, vars närmsta rådgivare vid tillfället hade starka anknytningar till USA:s dominerande alt-right-plattform, ska fördöma eller komma med något starkt uttalande mot våldet är nog lite naivt.

Man kan säga mycket om Trump, men han har inte dolt någonting. Trump är den riktiga Trump. Twitter-Trump är den riktiga Trump. När vi ser att han tweetar en bild på Trump-tåget som kör över en person med CNN loggan på sitt ansikte – så är det den riktiga Trump.

Det farligaste man kan göra är att analysera det som har hänt i Charlottesville i ett vakuum. Människor glömmer att Trump är ett resultat av en lång process. USA har haft en uppgång för vitmaktsrörelser sedan Obama valdes 2008.

Det är såklart bra att fördöma Trump. Däremot verkar han ändå ha en orubblig immunitet, han kan i princip slänga ur sig vadsomhelst och fortfarande få stöd av en stor andel amerikaner.

På samma sätt som nu efter Charlottesville, fördömde många Trump när han skröt om sina sexuella trakasserier. Men många av dem som fördömde stod ändå kvar vid hans sida månader senare.

Så uppenbarligen är detta större än individen Trump – det är ett apparat som tillåter en president som har en Steve Bannon som rådgivare med vitmaktsrörelsen som svans.

Trump är den vi trodde att han var och Steve Bannon dök inte plötsligt upp i Vita huset.

Den förlegade och fördomsfulla bilden av rasister som anti-intellektuella på landet har alla förhoppningsvis släppt.

Högerextrema röster i Sverige och i många delar av Europa har inte samma glupska sätt. De är inte lika transparenta med sin extremism som Trump är.

De har en annan taktik, de är de är rumsrena och vältaliga och de representerar en tredjedel av befolkningen, i mångt och mycket representerar de Medelsvenssons.

Den förlegade och fördomsfulla bilden av rasister som anti-intellektuella på landet har alla förhoppningsvis släppt.

Men samma politiska utveckling sker i Sverige, med en annan politisk jargong. Högerextrema här planerar likartade hatmanifestationer som den i Charlottesville, och rätten till deras talan och hets mot folkgrupp skyddas sannolikt likaväl av polisen och därmed det svenska rättsväsendet.

Fatima Osman är juriststudent, sitter i styrelsen för asylrättstudenterna och är en av grundarna till Kultwatch, »en plattform för kulturanalys och kulturdebatt från ett avkoloniserat, klassmedvetet och feministiskt perspektiv«.