Ulla Gudmundson
Ulla Gudmundson

Hoten mot demokratin En av faktorerna bakom den populistiska dynamiken är utan tvekan att betydande grupper människor i västvärlden helt enkelt inte behövs i dagens globala ekonomi. Därmed har de inte samma förhandlingsutrymme att kräva makt, skriver Ulla Gudmundson, diplomat och tidigare analyschef på UD i avsnitt 13 Dagens Arenas serie.

Lokalpolitiken är en grundbult i demokratin som idag hotas av centralisering av makten till ett fåtal. Inte bara i kommunpolitiken utan också i partier och organisationer. Alexis de Tocqueville, den moderna demokratins stora tänkare, skulle ha varit djupt oroad.

 »Hur ska du som är van vid stora världen kunna bo i Rättvik?« fick jag höra när jag efter många år utomlands kom tillbaka till byn där jag är uppväxt. »Men Rättvik är väl världen?» var mitt stående svar.

Demokratins kris märks också i Rättvik.

Efter valet 2006 avskaffades (utan att ett knyst sagts om det i valkampanjen) samtliga kommunala nämnder, utom de lagstadgade. Makten koncentrerades till kommunstyrelsen och inom den till ett arbetsutskott bestående av fyra (4) kommunalråd ur den regerande centerledda borgerliga koalitionen.

Någon oppositionsrådspost inrättades inte. Denna »winner take all«-politik bestraffades av väljarna 2010, tre kommunalrådsposter fick avskaffas. Men centraliseringen av makten består.

Praktiskt taget inga medborgare deltar idag, med reellt ansvar, i utformningen av skola, socialtjänst, äldreomsorg, miljö- och kulturpolitik.

Är det ett problem? Alexis de Tocqueville (1805–1859), en av den moderna demokratins stora tänkare, skulle ha tyckt det.

Tocqueville är mest känd för sin briljanta studie av demokratin i Amerika, som han besökte 1831. Till det han verkligen beundrade hörde att den amerikanska demokratin byggts nerifrån och upp, i fredliga former utan revolutioner och bakslag (inbördeskriget var vid hans besök ännu bara en skugga vid horisonten).

Till det han verkligen beundrade hörde att den amerikanska demokratin byggts nerifrån och upp, i fredliga former utan revolutioner och bakslag.

Utan tvekan skulle han ha applåderat den svenska kommunala självstyrelsen, och också folkrörelserna, som han skulle ha sett som en stabiliserande, identitetsstärkande motkraft till den atomisering av samhället som han såg som en risk med demokratin.

Han skulle ha varit djupt oroad av utvecklingen mot centralisering av makten till ett fåtal, inte bara i kommunpolitiken utan också i partier och organisationer.

»Populistiska« rörelser beskrivs idag som ett av de stora hoten mot demokratin. Men de kan också ses som symptom på en djupare, strukturell kris för den liberaldemokratiska samhällsmodellen.

1700- och 1800-talen, århundradena då tanken om att politisk makt utgår från folket uppstår och artikuleras i politiska rörelser, var industrialismens tid i västvärlden. Medelklass och arbetarklass var på uppåtgående, de behövdes i ekonomin och deras krav på politisk delaktighet gick inte att stoppa.

Allmän rösträtt fick sitt genomslag åren efter första världskriget, det första krig som utkämpats med massutskrivna värnpliktsarméer.

Den som ålagts plikten att med livet försvara sitt land kunde inte gärna förvägras politisk myndighet.

Också kvinnorna som i männens frånvaro övertagit många civila samhällsuppgifter kunde ställa samma krav. Den brittiske sociologen Colin Crouch ser årtiondena efter andra världskriget, på franska les trente glorieuses, på svenska rekordåren, som demokratins »stora ögonblick« i västvärlden.

Tillväxten var hög och stabil. En win-win-situation rådde mellan arbete och kapital.

Ekonomin byggde på massproduktion för masskonsumtion. Människor behövdes, som producenter i en tillverkningsindustri som ännu inte börjat outsourcas, och som konsumenter. Demokratin levererade, både högre levnadsstandard och, i vart fall i Europa, trygghet mot marknadens svängningar, i form av gradvis utbyggda socialförsäkringssystem.

I en värld där tillväxten hackar pressas medelklassen av stagnerande löner, osäkra anställningsförhållanden, sviktande pensions- och trygghetssystem.

En av faktorerna bakom den populistiska dynamiken är utan tvekan, om man ska tala klartext, att betydande grupper människor i västvärlden helt enkelt inte behövs i dagens högteknologiska och av finanssektorn dominerade globala ekonomi.

Människor idag har inte alls det förhandlingsutrymme de hade att kräva politisk makt som de hade när de behövdes i ekonomin.

I en värld där tillväxten hackar pressas medelklassen (dit även arbetarklassen numera kan räknas) i Europa och USA av stagnerande löner, osäkrare anställningsförhållanden, sviktande pensions- och trygghetssystem och ungdomsarbetslöshet.

Dagens debatt om en allmän medborgarlön speglar detta faktum. Om den ska ses som ett modernt opium för folket eller som en befrielse från ett förnedrande beroende av stödsystem som blir alltmer byråkratiska samtidigt som de blir snålare är en svår fråga. Problematiken gestaltas med grafisk tydlighet i filmen Jag, Daniel Blake av den brittiske regissören Ken Loach.

Att fattigdomen i världen och de ekonomiska skillnaderna mellan länder minskar är självfallet en god sak. Men att ojämlikheten samtidigt tycks öka inom länder, inte minst i västvärlden, riskerar att leda till svår social oro.

Hur den utmaningen ska hanteras politiskt i en värld där demokratin är knuten till staten medan ekonomin är gränsöverskridande och global återstår att se. Det binära narrativ vars konturer börjar växa fram idag, där öppenhet ställs mot slutenhet och bejakande av globalisering mot inskränkt nationalism, är i alla händelser grovt förenklat.

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat. Hon har tidigare bland annat varit analyschef i UD.

Fler artiklar i serien här: