När de otrygga anställningsformerna är de som ökar mest i arbetslivet föds en rädsla att tala högt om dåliga arbetsvillkor. Med en sådan tystnad kommer medelklassens problem att dominera dagordningen.

I det senaste numret av Första Linjen, en tidning som ges ut av LO-förbundet Seko i Stockholm, berättar den tidigare postkassörskan Birgitta Midelf Sondell om sitt engagemang i de fyra senaste valrörelserna. Hon säger att något har hänt sedan hon var aktiv första gången 2006. Då var det lätt att komma in på arbetsplatserna och diskutera politik. Idag är det omöjligt. Den som vill prata med anställda får stå utanför portarna och vänta.

Arbetslivet har stöps om. Digitalisering och robotisering har förändrat arbetets innehåll. Globalisering har skapat nya hierarkier som sträcker sig ut över världen. Det som också har skett – och som Birgitta Midelf Sondell pekar på – är att arbetslivet blivit mer slutet.

Orsakerna är flera. Verksamheter har flyttats från offentlig till privat regi vilket minskat öppenheten. De privata aktörerna hävdar att de måste skydda sina affärshemligheter i konkurrensen med andra företag. Det förstärkta säkerhetstänkandet har dessutom förvandlat allt fler arbetsplatser till befästa borgar, stängda för övriga samhället.

En annan förklaring till slutenheten är att anställda inte vågar kritisera arbetsvillkoren. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport handlar det om var femte anställd. Under de senaste tio åren har den andelen ökat, men framför allt är skillnaden mellan olika grupper stor:

  • Särskilt vanligt är att butikspersonal, undersköterskor, vårdare och anställda i serviceyrken inte vågar säga ifrån.
  • Det är fler kvinnor än män som håller tyst.
  • Det är särskilt många med tidsbegränsad anställning som inte vågar föra fram kritiska synpunkter.
  • Särskilt hög är andelen bland kvinnor i tidsbegränsad anställning, av dem är det en tredjedel som inte vågar föra fram kritik.

Arbetsmiljöverket visar att tystheten går hand i hand med sämre villkor. Särskilt tydligt är gapet mellan fast och tidsbegränsat anställda. De som har ett tidsbegränsat jobb får oftare arbeta kväll, oftare utföra repetitiva uppgifter och blir oftare utsatta för sexuella trakasserier.

När de med slitiga, stressiga och obekväma jobb inte vågar säga ifrån förvrids bilden av arbetslivet.

En annan stor skillnad mellan fast och tidsbegränsade anställda handlar om villkoren utanför arbetet. De med en tidsbegränsad anställning har svårare att få ett hyreskontrakt och svårare att få ta ett lån.

I Arbetsmiljöverkets undersökning saknas uppdelningen i olika typer av tidsbegränsade anställningar. Det är en svaghet. Skillnaderna är betydliga, där de med allmän visstid och tillfälliga behovsanställningar är mest utsatta medan de med vikariat och provanställning har större möjlighet att gå vidare till ett fast jobb. Det är också de mest otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar som ökar mest. Det riskerar att leda till ytterligare rädsla och till fler stängda miljöer.

Vi vet en hel del om vad som händer på arbetsplatserna. De fackliga organisationerna fungerar som känselspröt och myndigheter som Arbetsmiljöverket levererar viktig statistik. Men tystheten breder ut sig. Ytterst är det en fråga om makt.

När de med slitiga, stressiga och obekväma jobb inte vågar säga ifrån förvrids bilden av arbetslivet. Då kommer medelklassens problem att dominera dagordningen. Och då blir det enklare för arbetsgivaren att exploatera arbetskraften.