Tommy Svensson på återbesök.
Tommy Svensson på återbesök.

Nej, jag hade inte blommor i mitt hår, men jag tillbringade sommaren 1967 i San Francisco. Tommy Svensson minns ett USA som inte bara förde krig, utan som också tycktes vara i krig med sig självt, men som också hade en hippierörelse som ville ha kärlek och inte krig.

Sjutton år gammal åkte jag dit på sommarlovet. Jag fick bo hos min faster. Jag hade ingen aning om att just den sommaren skulle bli »Summer of love«, även om jag förstås hade hört talas om flower power och hippierörelsen.

Jag var starkt engagerad mot Vietnamkriget som så många i min generation. Så jag åkte inte till USA för att låta mig imponeras av allt som var stort och märkvärdigt.

Men i kvarteret Haight-Ashbury invid Golden Gate-parken fann jag ett samhälle, en fristad, med en sprudlande färgglad vitalitet, en kreativ miljö med konst, poesi och musik och en vänlighet och generositet som talade direkt till mitt unga röda hjärta.

Jag kanske idealiserar så här femtio år senare, men det var så jag kände. Det vi kallar ungdomskulturer och trender kommit och gått men om jag får välja föredrar jag sådana som predikar kärlek, givmildhet och fred framför de som präglas av aggressivitet och våldsdyrkan.

Hellre en blomma i håret än en satansymbol i pannan.

Love, peace and understanding duger gott som livsfilosofi än i dag, är kanske ännu angelägnare än då.

»Love, peace and understanding« duger gott som livsfilosofi än i dag, är kanske ännu angelägnare än då. »Make love, not war« var ingen flummig vädjan om fred på jorden utan gällde Vietnamkriget. Hippierörelsen var en viktig del av den växande antikrigsopinionen i USA.

Den var också den stora efterkrigsgenerationens uppror mot den konventionella amerikanska livsstilen, mot puritanism, konservatism och auktoriteter och mot ett krigiskt och rasistiskt samhälle.

Det fanns drag av gröna vågen, att leva i samklang med naturen. Ett annat liv, ett annat samhälle.

USA var vid den här tiden ett land som inte bara förde krig, utan som också tycktes vara i krig med sig självt.

Därför var hippiekulturen med sitt freds- och kärleksbudskap så utmanande och så lockande. Och så var det förstås ett äventyr, en fest och en längtan efter frihet.

Det fanns baksidor. Alla kom inte till San Francisco för att kramas. Särskilt unga flickor råkade ut för övergrepp och kom i händerna på knarklangare.

Alla kom inte till San Francisco för att kramas. Särskilt unga flickor råkade ut för övergrepp och kom i händerna på knarklangare.

Jag pratade med en blid ung man som försvarade våldtäkt eftersom det var »skönt även för flickan«.

Feminism präglade varken hippies eller den brokiga vänsterrörelsen vid den här tiden.

Sant är också att hippierörelsen var utpräglat vit. Svarta ungdomar hade mer jordnära problem än att leva ut sitt tonårsuppror i häftiga San Francisco.

På andra sidan bukten hade året innan Huey Newton och Bobby Seale bildat Svarta pantrarna för självförsvar.

De krävde »black power«, inte »flower power«

Ändå fanns en känsla av samhörighet. »Fienden« var gemensam – den vita maktstrukturen, etablissemanget, militären.

När svarta aktivister planerade en aktion hände det att de satte upp varningslappar så att hippieungdomarna kunde hålla sig undan vissa gator. Jag såg själv sådana och kunde nästa dag läsa i tidningen att det varit ”upplopp” just där.

Och så var det musiken. Ironiskt är att den låt som har blivit förknippad med hippiesommaren 1967 – Scott McKenzies sockersöta San Francisco (Be sure to wear flowers in your hair)” – älskades överallt utom i Haight/Ashbury. Jefferson Airplanes suggestiva White rabbit och The Doors Light my fire speglar mer musikscenen på den tiden.

Man kommer inte heller undan the Beatles. Deras ikoniska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band slog ner som en bomb i början av sommaren och visade gruppens styrka att ständigt förnya sig och vara med att forma sin samtid.

George Harrison kom faktiskt till Haight/Ashbury under sommaren, den 7 augusti. Jag har i alla år grämt mig över att jag missade det, jag var ju ändå där nästan varje dag.

Harrison var dock inte särskilt imponerad, han drog snabbt med orden »Äh, det var ju samma lodisar som överallt«. Så det känns litet bättre, efter alla dessa år.

När jag kom hem gick jag klädd i mockasiner och mexikansk poncho. Men mer hippie än så blev jag aldrig. I stället var jag med och bildade en SSU-klubb.

Tommy Svensson är frilansjournalist