Tommy Svensson, frilansskribent
Tommy Svensson, frilansskribent

Söndagskrönika Är EU en 60-åring som haft tre hjärtinfarkter och behöver ändra livsföring? Eller är krisen redan över och tillfrisknandet igång? 2017 blev inte året då unionen kollapsade, snarare tvärtom.

Sandro Gozi är Italiens Europaminister. Han är 49 år och säger att han tillhör den europeiska Erasmusgenerationen. Den som kunnat resa och studera fritt i Europa. Om det har han också skrivit en bok.

I veckan var han tillsammans med sin svenska kollega Ann Linde (S) på det årliga Europaforum i Hässleholm, »Europapolitikens Almedalen«.

Den italienske ministern talade passionerat om vårt ansvar för att föra Europatanken vidare, att inte svika det arbete tidigare generationer gjort för ett enat och fredligt Europa.

Han berättade om Simone Veil, den franska judinnan som överlevde förintelsen och som blev Europaparlamentets första talman 1979 och Frankrikes socialistiska  hälsominister 1993–1996. Hon avled i somras.

– Jag kunde ta ett tåg till Paris och studera där ett år, sa han. Simone Veil klev på ett tåg i Paris och kom till Auschwitz.

Ett splittrat och nationalistiskt Europa leder till krig. Att det kan hända även i vår tid var han ögonvittne till i forna Jugoslavien på nittiotalet.

Senare på dagen samtalade Jonas Sjöstedt (V) och Centerns Annie Lööf om dagens och framtidens Europa och om hur Sverige ska förhålla sig. Man kan säga att perspektivet var ett annat.

Vänsterledaren tyckte att EU liknar en 60-åring som har fått tre hjärtinfarkter: eurokrisen, flyktingkrisen och Brexit (det brittiska utträdet). Sjöstedt ordinerade patienten att ändra livsföring. Att ta det lite lugnare, föreslog Annie Lööf.

Sjöstedts liknelse är kanske lite kul, men frågan är om EU inte redan lämnat sjuksängen, eller i alla fall är på god väg att göra det.

Vårens val i Nederländerna och Frankrike blev framgångar för EU-positiva partier och kandidater

2017 blev inte året då EU kollapsade. I början av året förklarade högernationalister från en rad länder stöddigt att »EU-monstret« skulle krossas en gång för alla.

Den reaktionära våg som gav oss Brexit och Trump skulle svepa vidare över Europa.

Det blev tvärtom. I stället har det folkliga stödet för Europasamarbetet ökat. Efter tio år av kris är det ekonomisk tillväxt i alla medlemsländer och arbetslösheten sjunker.

Vårens val i Nederländerna och Frankrike blev framgångar för EU-positiva partier och kandidater. Om några veckor väljs med stor sannolikhet även Angela Merkel om i Tyskland.

Det betyder inte att hotet från främlings- och EU-fientliga krafter kan avfärdas. Fortfarande finns, som statsvetaren Ann-Cathrine Jungar påpekade i Hässleholm, en »efterfrågan« på deras idéer och de lockar många väljare.

Framför allt har nationalister makten i två medlemsländer, Polen och Ungern. Vi ser vad som händer, demokratin monteras ned.

Efter tio år av akut krishantering kan vi se framåt och känna viss optimism.

Men ändå, efter tio år av akut krishantering kan vi se framåt och känna viss optimism. EU kommer att överleva Brexit, utträdet blir värst för britterna själva.

EU-kommissionen tar strid med Polen och Ungern. Ann Linde och Sandro Gozi förespråkar ekonomiska sanktioner mot länderna om de inte bättrar sig. Sverige och Italien driver tillsammans på för en solidarisk flyktingpolitik.

EU och främst euroländerna måste vidare stärka det ekonomiska samarbetet så att man står pall för nästa kris. Den franske presidenten Emmanuel Macron stöder statsminister Stefan Löfvens tankar om ett mer socialt Europa, liksom Italien.

Nej, inget talar för att EU kan ta det lugnare. Särskilt inte i den oroliga omvärld vi lever. I stället bör Europa bli en aktivare och tydligare internationell röst för demokrati, mänskliga rättigheter och samarbete.

Detta är avgörande frågor även för Sverige och måste få plats i valrörelsen nästa år. Även vi måste börja tala om Europa som »vi«, inte som «dom« eller som »Bryssel«.

Det tror jag Simone Veil skulle ha uppskattat.

Tommy Svensson är frilansskribent