Tommy Svensson, frilansskribent

söndagskrönika När 68-vågen nådde Sverige bytte folk åsikter över en natt och att vara kommunist blev plötsligt gängse och rätt. Men den breda väljaropinionen radikaliserades inte alls på samma sätt.

Det är lika långt till det mytomspunna 1968 som det då var till första världskrigets slut. Ser en artonåring i dag på sextiotalet – politiken, kulturen, musiken – på samma sätt som jag som ung föreställde mig Sverige och världen 1918?

Herregud, det var ju en annan planet. Men det är det förstås nu också.

Hursomhelst är det 50 år sedan och det ges ut böcker och produceras minnesprogram. Visst kan man tala om en social och kulturell revolution. En ung generations revolt mot ett stelt, auktoritärt och traditionsbundet klassamhälle.

En ny, modern tid bröt fram i hela Västvärlden, i attityder, könsroller, drömmar, sex, konst och musik. Det ledde så småningom till samhällsförändringar som gjorde människor friare, i alla fall hos oss. Soundtracket var The Beatles med deras energi, attityd och förnyelse. De levde med och formade sin tid på ett sätt som saknar motsvarighet.

Det går heller inte att förstå det politiska sextiotalet utan Vietnamkriget. Det var det första TV-sända kriget. USA bombade det envisa lilla Vietnam sönder och samman. Barn flydde nakna och sönderbrända undan napalmbomber. Protesterna växte runt om i världen. I Sverige samlade FNL-grupper in pengar utanför snart sagt varje Konsumaffär och Systembolag.

De här båda fenomenen växte samman och vi fick sextiotalets vänstervåg, en snabb radikal förändring av inte bara den politiska debatten utan också av kulturen och tidsandan.

Jag satte tidigt på mig FNL-märke och hade inget problem med att i skolan kallas »Tommie the Commie«. Men det hände att jag la halsduken över för att få vara i fred.

När jag ser tillbaka förundras jag över hur fort många fullständigt kunde ändra sina åsikter och sin världsbild. Det var den tidens »radikalisering« (utan jämförelse i övrigt). Jag var barn av min tid. Som femtonåring åkte jag in till Hötorget i Stockholm för att kolla på de första Vietnamdemonstrationerna. Jag följde den nya vänsterdebatten; Jan Myrdal, Göran Palm, Sara Lidman med flera.

Men minst lika starkt intryck gjorde socialdemokratiska ledarskribenter som Gunnar Fredriksson, Dieter Strand och Victor Vinde. Och så var det Olof Palme.

Dessutom växte jag upp i ett hem där verkstadsklubbens styrelse hade sina sammanträden vid matbordet i vardagsrummet. Jag visste vilken politisk rörelse jag ville tillhöra. I det avseendet kunde till och med 1918 kännas nära.

Jag satte ändå tidigt på mig FNL-märke och hade inget problem med att i skolan (skämtsamt) kallas »Tommie the Commie«. Men det hände att jag la halsduken över för att få vara i fred.

Det sägs att det stora ryms i det lilla. Jag vill inte generalisera eller beklaga mig. Tvärtom, jag hade kul. Men det var lite speciellt att vara tonåring och sosse i en högborgerlig miljö som Lidingö (även om där fanns industrier och arbetarklass).

Före 68 fick man stå till svars för höga skatter och för att Staten skulle bestämma. Något år senare vimlade det plötsligt av kommunister av alla sorter, från de beskedligare »vpk-arna« till de hårdföra maoisterna. Nu fick man höra (ibland från samma personer som tidigare gnällt på skatterna) att sossarna var kapitalets lakej och arbetarklassens svikare.

Många av dem som revolterade mot sin borgerliga uppväxt och anslöt sig till extremvänstern, verkade i alla fall ha behållit en sak – föraktet för socialdemokratin. Om något hade trendat bland »vänstern« på den tiden så hade det förstås varit #usauturvietnam, men också #socialdemokratinfolketsförrädare

Men är det verkligen sant att »alla var kommunister på sextiotalet«. Ofta heter det så bland dem som då slogs i de olika bokstavskombinationerna? Nej, naturligtvis inte.

På hösten var det val. Socialdemokraterna fick 50,1 procent av rösterna och Vänsterpartiet kommunisterna 3,0. Och om jag ville bli stärkt i min övertygelse behövde jag inte gå till program eller skrifter. Det räckte med idolen John Lennon:

»But if you go carrying pictures of chairman Mao
You ain’t going to make it with anyone anyhow«

(The Beatles Revolution, 1968)

Tommy Svensson är frilansskribent