Tommy Svensson, frilansskribent

söndagskrönika Det socialdemokratiska fallet från 45 till 30 procent handlar i huvudsak om helt andra saker än den förda politiken. Men en ny analys visar att nedgången ändå går att bryta, i alla fall i Sverige.

Det rådde en stämning av chock och förtvivlan på Socialdemokraternas valvaka den 19 september 1976. Partiet hade gjort ett katastrofval och bara fått 43 procent.

Olof Palme slog i dörrar och Gunnar Sträng ville inte tro på siffrorna som strömmade in utan kollade valkretsar långt in på morgonen.

Kan partiet kravla sig upp till 30 procent i årets val mottas det nog med jubel. Det är andra tider nu.

Sedan 70-talet har Socialdemokraterna gått från 45 till 30 procent av rösterna. Varför har det blivit så? Kommer det att fortsätta nedåt i samma takt? När släcker sista sossen ljuset?

Dessa frågor analyserar professor Anders Lidström vid Umeå universitet i en ny forskningsstudie Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014. Strukturella förklaringar och regionala variationer.

Tanken att allt var bättre på Tage Erlanders och Olof Palmes tid avfärdar han. Ibland går det upp och ibland ner. Den förda politiken är inte huvudförklaringen.

Man kan invända att Socialdemokraterna mitt under den studerade perioden, 1994, fick 45 procent. Så sent som 2002 nosade man på 40-strecket.

I europeisk debatt talar man om att socialdemokratin har segrat sig till döds.

Ändå är den grundläggande orsaken för partiets kräftgång den stora samhällsomvandling som Sverige genomgått under de senaste 40 åren.

Lidström anger fem faktorer:

  • minskad industrisysselsättning,
  • ökad utbildningsnivå,
  • stigande ekonomiskt välstånd,
  • urbanisering
  • samt minskat socialt tryck.

Med det senare menar han avtagande påverkan från »S-präglad subkultur« som folkrörelser och facket.

I europeisk debatt talar man om att socialdemokratin har segrat sig till döds. Välfärdssamhället är i stort sett genomfört och accepteras av alla. På dagens frågor har socialdemokratin inga svar, heter det.

Tack och adjö, säger man i en rad länder i Europa där S-partier under de senaste åren rasat från 30, 40 procent till ensiffriga tal.

I ett av Lidströms scenarier går det faktiskt lika illa i Sverige. »De normer och sociala praktiker som nu frodas både i storstäder och i vissa bruksmiljöer talar inte till socialdemokratins fördel«, skriver han och syftar förstås på bland annat SD:s framgångar.

Bakgrunden är att han i sin studie urskiljer sex regioner som särskilt intressanta. I dessa har det antingen gått bättre eller sämre än förväntat (jämfört med rikstrenden).

  • Till de positiva hör Övre Norrland, Värmland-Närke samt Skaraborg.
  • Och till de negativa Gävleborg-Bergslagen-Sörmland, Storstockholm samt Skåne.

Problem för Socialdemokraterna är att det bor tre gånger som många väljare i de senare …

Men det finns tendenser som talar för att socialdemokratin ändå har en framtid.

Enligt Lidström är några av de strukturella förändringarna som förklarar nedgången i avtagande. Därmed får de politiska vägvalen ökad betydelse.

Kan partiet på ett bättre sätt lära av erfarenheterna från de regioner där man varit framgångsrik, blir bilden inte så mörk.

Mer bekymmersamt är det för den europeiska socialdemokratin. Kanske ska man dock inte likställa de olika s-partiernas kollaps med att väljarna avvisar de socialdemokratiska idéerna. Dessa kan plockas upp av andra, gröna, vänster- eller mittenpartier, som i Nederländerna, Grekland, Island, Spanien och Frankrike.

Men krisen är djup och högerextremism och populism kastar en mörk skugga över Europa. Varje nationellt val får mot den bakgrunden en europeisk dimension. Desto viktigare är det att de svenska socialdemokraterna håller ställningarna i höst.

Europa tittar på dig, Stefan Löfven.

Tommy Svensson är frilansskribent

Anders Lidström presenterar sin forskningsstudie på ABF Stockholm den 21 mars, kl.16.00.