Tommy Svensson

Regeringens samarbetslinje i Natofrågan är inte utan problem. En uppenbar brist är att vi trots all samverkan och alla avtal inte kan vara säkra på att hjälp kommer om vi ropar. Men i dagsläget är det en rimlig kompromiss, skriver Tommy Svensson. 

I veckan som kommer ska Riksdagen behandla det så kallade värdlandsavtalet med Nato. Det kommer förmodligen att godkännas med stor majoritet. Det betyder inte att det är okontroversiellt. Många socialdemokrater, miljöpartister och andra på vänsterkanten är starkt kritiska. Men bara två partier, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, tänker rösta nej.

Det främsta argumentet mot avtalet är att det skulle innebära en »smyganslutning« till Nato, eller i alla fall ett otillbörligt närmande. Många som är emot ett medlemskap i Nato är också emot värdlandsavtalet. Det borde de inte vara. Det enda realistiska alternativet är nämligen medlemskap.

Sveriges officiella linje är inte längre den klassiska »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig«, även om många kritiker tycks tro det. I stället heter det att vi ska »kunna ge och ta emot stöd« vid kriser och krig. Vi ska värna vår säkerhet »i samarbete med andra«, säger regeringen.

Därför stärks försvaret, planeras för en militärallians med Finland, vi utökar vårt (numera öppna) samarbete och övar med USA, Nato med flera. Vi är med i EU och har avgivit en solidaritetsförklaring om att ställa upp om andra medlemsländer attackeras eller utsätts för provokationer. Vi ska inte vara neutrala om exempelvis ett baltiskt land angrips.

För att allt detta ska fungera behövs att både militära och praktiska pusselbitar är på plats om Sverige en dag ber om hjälp. Då är det nämligen skarpt läge. Därför är värdlandsavtalet en nödvändig del av den militära alliansfriheten.

Man kan tycka att detta är fel politik och längta tillbaka till sjuttiotalet. Man kan vara pacifist och vilja avskaffa försvaret. Man kan vilja att vi tvärtom ska rusta oss till tänderna för att ensamma kunna stå emot ett angrepp.

Och så kan vi förstås göra som de flesta andra länder i vår del av världen och gå med i den nordatlantiska försvarsalliansen Nato med den försvarsgaranti som medföljer. Ett stort steg, men dramatiken ska inte överdrivas. Kan Norge kan vi. Det är inte moraliskt mer högtstående att vara alliansfri än att vara med. Det är knappast en ideologisk fråga.

Men processen är mer komplicerad än till exempel omsvängningen om EU. Liksom det fallet krävs en folkomröstning och att Socialdemokraterna ställer sig på jasidan. Det är osannolikt inom överskådlig tid, om vi inte utsätts för mycket allvarliga hot.

Beträffande Ryssland tycks vi befinna oss i ett slags moment 22-situation. När Moskva är fredligt och liberalt som på nittiotalet känner vi inget behov av Nato. När det som under president Putin är aggressivt och oförutsägbart är det för stor risk att gå med.

Om vi ändå som den borgerliga alliansen vill ansöker om medlemskap får vi under förmodligen minst fem års tid en uppslitande inrikespolitisk strid och en osäker situation inte bara för Sverige utan för vårt närområde. Kanske har vi annat vi bör ta itu med först, som integration, jobb och välfärd?

Regeringens så kallade samarbetslinje i Natofrågan är inte utan problem. En uppenbar brist är att vi trots all samverkan och alla avtal inte kan vara säkra på att hjälp kommer om vi ropar. Men i dagsläget är det en rimlig kompromiss.

För en konstruktiv säkerhetspolitisk debatt fordras nog att de borgerliga partierna slutar se medlemskap som en kvick och enkel fix samt att man inom socialdemokratin kommer ifrån den beröringsskräck och demonisering av Nato – och i förlängningen USA – som präglar så mycket av den interna debatten.

Tommy Svensson