There is no such thing as society, sa en gång nyliberalismens första dam i Storbritannien, Margret Thatcher. Denna ideologiska förblindelse, tron att samhället egentligen aldrig har behövts eftersom vi består av ett antal kloka individer som kan träffa rationella val på marknaden, borde ha tappat något av sin charm efter finanskrisen. Men icke.

Thatchers ideologiska arvtagare i Sverige i dag heter Åsa Torstensson, centerpartist och minister i systemskiftesregeringen Reinfeldt. För henne ska viktiga samhälleliga funktioner, kollektiva nyttigheter, säljas ut eller konkurrensutsättas – ju fortare och hafsigare desto bättre.

I somras klubbade riksdagen hennes hårt kritiserade plan att helt avskaffa SJ:s monopol. Nyligen kom hugskottet att privatisera Bilprovningen. Och nu en snabbutredning om att avskaffa länstrafikbolagens monopol på den lokala busstrafiken. Det gemensamma målet är att vinstintressena ska ta över samhällsintressena.

Också när det gäller att avskaffa länstrafikbolagens monopol döljs ambitionen att fjäska för privata vinstintressen bakom bedrägliga ord som “kvalitet” och “tillgänglighet”. Avregleringen av den brittiska lokala busstrafiken tyder emellertid inte på att det blir bättre, utan att samhället får fungera som en slags städpatrull, sedan det privata har plockat russinen ur kakan.

Med priskonkurrens kan pressade anbud också leda till att man kör med avställningsmogna skraltiga gamla bussar och spar in på servicen. Och är det någon som tror att privata bolag kommer att göra miljösatsningar av det slag som till exempel Östgötatrafiken har gjort? Där går alla stadsbussar på biogas och investeringarna i ytterligare biogasbussar fortsätter.

Med tanke på klimatfrågan, där koldioxidutsläppen på vägarna ökar mest – med 300 000 ton förra året – är regeringens tajmning av avregleringen av den lokala busstrafiken den sämsta tänkbara.

En påminnelse om att konkurrens och avreglering kan vara ett hinder för ett långsiktigt klimattänkande kom häromdagen i form av en avhandling i företagsekonomi, skriven av Petter Rönnborg. Han visar att avregleringen av elmarknaden inte bara har lett till högre priser. Konkurrensen har också minskat drivkrafterna till att göra de nödvändiga, långsiktiga investeringarna i elproduktion, trots att många anläggningar är föråldrade och en omställning bort från fossila bränslen är nödvändig.

Slutsatsen ligger nära till hands: kortsiktigt marknadstänkande försvårar omställningen till ett hållbart samhälle. Och Margret Thatcher hade fel. Aldrig har kraven på mer marknad känts så fundamentalistiska som i dag. Sällan har vi som nu kunnat se det skriande behovet av ett starkt och ingripande samhälle, för att hävda en bra kollektivtrafik och långsiktiga klimatkrav.