Det är dags att återta arbetslinjens riktiga innebörd. Arbete åt alla, med skäliga löner åt alla.
Socialdemokraternas belackare kallar visionen om full sysselsättning för utopisk, verklighetsfrånvänd eller omöjlig.
Jämviktsarbetslösheten och NAIRU har i stället varit gränsdragare för både politiker och ekonomer för hur låg arbetslösheten kan tillåtas bli utan en inflationsökning. För många arbetstillfällen anses paradoxalt nog bidra till att välfärdssystemet drabbas av försämringar för både löntagare och arbetslösa.
Och alla tycks ha drabbats av detta kollektiva tunnelseende. Tills nu.
Visst har prognosen för målsättningen sett minst sagt dyster ut sedan 1990-talet. Alliansens mantra har varit att vi behöver fler låglönejobb och lägre ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa. Det ska vara billigare att anställa, lättare att ge låga löner och det ska svida att vara utan jobb. Inte bara psykiskt, utan även i plånboken.
Samtidigt har myten om att högre ersättningsnivåer för a-kassan skulle ge en högre arbetslöshet spridits. Den korrelationen går inte att hitta, enligt Tony Johansson, doktorand i ekonomisk historia och redaktör för antologin och LO-rapporten Lönebildning bortom NAIRU. Investeringstakten är viktigare än ersättningstakten och sedan 1990-talet har vi haft en historiskt låg investeringstakt.
Lennart Erixon, professor i nationalekonomi, kompletterar denna bild i sitt kapitel genom att påminna om den bortglömda hypotesen om det positiva sambandet mellan lönejämlikhet och tillväxt, vilken OECD stöder.
Rapporten konstaterar att det finns en annan väg än att acceptera att en viss del av befolkningen står utan sysselsättning. Men då måste man börja se på politiska visioner, praktisk politik och ekonomi på ett nytt sätt. Man måste börja ställa frågor som om man ska besvara dem.
Hur löser man matchningsproblematiken på arbetsmarknaden? Hur får man unga och vuxna att utbilda sig till yrken som det finns ett stort behov av? Hur lockar man till vidareutbildning för specialistkunskaper? Hur kan en solidarisk lönepolitik se ut i praktiken, i Sverige och i världen? Och när ska vi inse att globaliseringen och den fria rörligheten påverkar både utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, men att vi fortfarande inte har accepterat rörlighetens konsekvenser?
Alliansens åtta experimentår är tack och lov över. Det är djupt tragiskt att människor har offrats för en teoretisk idé som haft alldeles för liten effekt för att kunna sägas väga upp de människospillror som varit insatsen i spelet Arbetslinjen.
Det är dags för en ny arbetsmarknadspolitik som är utformad utifrån den verklighet vi lever i. Det är dags att återta arbetslinjens riktiga innebörd. Arbete åt alla, med skäliga löner åt alla.
Den 3 juni presenterar LO sin plan för full sysselsättning. Det ser nog alla fram emot, inte minst Stefan Löfven.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
