Idrottsvärlden blundar för brott mot mänskliga rättigheter och tar emot miljarder av sportföretag som utnyttjar miljontals arbetare. Det skriver författaren Sverker Lindström.
Idrotten blundar för brott mot mänskliga rättigheter och tar emot miljarder av sportföretag som utnyttjar miljontals arbetare i fabriker med helt oacceptabla arbetstider, extremt låga löner och farlig arbetsmiljö. Det är en bister och trist sanning bakom sommarens stora TV-idrottshändelser.
I flera rapporter som nyligen har publicerats avslöjas att väldigt lite har förbättrats, trots återkommande löften att så skulle ske. Idrottens ledare i Sverige sover och bryr sig inte om hur utrustning och kläder tillverkas i sweatshop-fabrikerna i framförallt Kina.
Sveriges Olympiska kommitté samarbetar med företaget Li Ning från diktaturens Kina. Det betyder att för andra gången efter Peking-OS ska Sveriges olympier visa upp sig i kläder tillverkade av företaget. SOK säger att man har garantier för att tillverkningen sker under justa förhållanden, men de avtalsuppgifterna har hemligstämplats. Det är ett fegt sätt att klara sig undan. I själva verket är det nog tyvärr så att det inte finns några skarpa villkor om justa förhållanden i fabrikerna.
I företaget Li Nings egen CSR-rapport om hur man förhåller sig till arbetarnas villkor i de fabriker de anlitar för att producera svenskarnas kläder finns inga uppgifter om att man har en uppförandekod. Inte heller om man sätter press på tillverkarna i fråga om löner, arbetstider och andra arbetsförhållanden. Tvärtom finns inte ens de frågorna med i Li Nings årliga redovisning.
Före OS i Aten 2004 och Peking-OS 2008 publicerades rapporter om brott mot mänskliga rättigheter i de fabriker som tillverkar kläder och utrustning till idrottsutövarna. I en färsk rapport inför London-OS redovisas på nytt hur illa arbetarna i fabrikerna behandlas. Det konstateras att inget blivit bättre sedan OS i Peking.
Kinesiskan Guan Li-shan, 19, arbetar i en fabrik i södra Kina som tillverkar kläder åt Adidas som ska användas vid London-OS. I rapporten ”Fair games?” finns hennes berättelse. Hon börjar klockan 08.00 och arbetar till klockan 21–22 på kvällen. Mer än 60 timmar i veckan sitter hon och syr i en dammig och hopplös miljö. Hon har en minimilön som är på knappt 1 300 kronor i månaden.
Lägg till detta att de stora arenaidrotterna är korrupta, köpta av sponsorer och de stora sportföretagen. Det numera största företaget Adidas, grundat av tysken ADI DASssler, har stor makt över både världs- och europafotbollens mästerskap liksom över olympiaden i London i sommar. För att få reklamuppmärksamhet och få visa upp sina kläder på arenorna betalar Adidas drygt 1 miljard svenska kronor. Vinstmedel som man kan säga har skapats av de låga löner som betalas i den inhumana tillverkningen av sportskor och kläder.
I en ny rapport framtagen av IF Metall visas att den svenska idrottsrörelsen inte har någon policy om krav på etiska villkor för tillverkningen av de kläder och den utrustning som köps in. På så vis blir man lätt ett offer i det cyniska spel som låter sportföretagen Adidas, Nike, Umbro, Puma och de andra få makt över idrotten.
Sverker Lindström, författare till böckerna ”Gränslösa kläder” och ”Det stora sveket, den olympiska rörelsen i diktaturens tjänst”.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
