Svenskt Näringsliv är beredda att gå så långt för att försvara vinstintresset att de knappast kan behålla allmänhetens förtroende. Det blir faktiskt lite pinsamt.

Redan nu, på tröskeln till valåret, klarnar debattens konturer. Vi får glimtar av vad vi har att vänta oss. Den senaste tidens utspel och förslag från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv visar att skygglapparna är på, stridshornet till hands.

Förslaget om att reglera vinster i välfärden jämförs med diktaturen Nordkorea, med retorik som får oss att tro att Sveriges företagare snart får trängas i fattigstugor. Förra veckan gick organisationen till attack mot fackets rätt att utse skyddsombud och krävde dessutom slopade regionala skyddsombud. Trots att döds- och olycksfall på jobbet ökat de senaste åren.

Häromdagen kallade Svenskt Näringsliv förändringarna i EU:s utstationeringsdirektiv — som ska garantera rättvisa löner för löntagare som jobbar inom unionen — »olyckliga«. Att en polsk byggjobbare som jobbar i Sverige också får svensk lön är ett hot mot hela Europas tillväxt, resoneras det.

Och i bakgrunden lurar kravet på att luckra upp anställningsskyddet, något som nu Moderaterna återigen driver.

Det uppskruvade tonläget saknar fullständigt verklighetsförankring. Liksom nyanser. Det stora hotet mot ekonomin är snarare de senaste decenniernas fallande löneandel för löntagare, växande klassklyftor och en polarisering av arbetsmarknaden.

Svenskt Näringsliv är förstås fullt medvetna om att varken reglerade vinster i välfärden eller fackliga rättigheter leder till att världen tumlar ner i mörker och eld.

Å andra sidan är greppet inte förvånande. Svenskt Näringsliv har nämligen gjort det till något av en paradgren att krampaktigt försvara medlemsföretagens vinster, egenintresset, på allmänintressets bekostnad. Oavsett om det kräver att dess talespersoner, högröda i ansiktet och med rösten i falsett, pekar ut löntagarnas trygghet som det största hotet mot mänskligheten.

Det blir faktiskt lite pinsamt.

Svenskt Näringsliv borde, med anständigheten i behåll, fokusera mindre på att demonisera löntagare och mer på konsekvenserna av den Pandoras ask som öppnades när organisationen inledde informella samtal med Sverigedemokraterna . Syftet var att garantera medlemsföretagens intressen genom att släppa in Sverigedemokraterna i den borgerliga stugvärmen. Något som mycket väl kan få ödesdigra konsekvenser.

Men häxbrygden av fluffig retorik och smutsiga strategier lurar ingen. För trots miljonbelopp i lobbykampanjer, med retoriska dimridåer, utkristalliseras en tydlig insikt: intresset ljuger aldrig.

Svenskt Näringsliv är förstås fullt medvetna om att varken reglerade vinster i välfärden eller fackliga rättigheter leder till att världen tumlar ner i mörker och eld. Ragnarök kommer inte torna upp i horisonten för att vanligt folk får det bättre, eller för att löntagare får vettiga löner.

I stället handlar det, återigen, om att näringslivets sändebud värderar det kallhamrade försvaret av den egna ekonomiska makten, vinstintresset, över allt annat. Målet är att, med alla till buds stående medel, förskjuta maktbalansen på arbetsmarknaden och knäcka löntagarna kollektiva organisering.

Till den grad att Svenskt Näringsliv är beredda att utradera varje spår av förtroende hos allmänheten.

Kosta vad det kosta vill.