Boa Ruthström, foto: Pär Bäckström.
Boa Ruthström, foto: Pär Bäckström.

Svenska Akademien Ett klassiskt journalistiskt gräv har satt ljuset på Svenska Akademiens ledamöter och verksamhet. Men det är knappast kulturprofilen som är problemet, skriver Boa Ruthström.

Varför skakas Svenska Akademien? I debatten har flera upprörts över att de åtta kvarvarande ledamöterna inte tar upp Kulturprofilens påstådda sexuella övergrepp och eventuella ekonomiska oegentligheter. Och visst är det anmärkningsvärt att de inte berör det. Men är det huvudproblemet?

Det grundläggande frågan är varför har det blivit så här? Problemet torde snarast vara att Svenska Akademien är en ovanligt sluten institution och det föråldrade draget förstärks genom vissa ledamöters hybris, långt från »snille och smak«.

Om vi jämför med monarkin, som anpassat sig till demokratins krav på transparens och rimlig öppenhet, är Akademien en institution som inte utsatts för medial granskning förrän nu.

Och då börjar det med ett klassiskt journalistiskt grävande om Kulturprofilens klubbverksamhet, som leder vidare in till Akademien och ledamöterna tvingas diskutera sina beslut om bidrag till den s k Klubben, Kulturprofilens vandel och hustruns eventuella jäv.

Men handlar det verkligen om detta? Handlar det inte om att Akademien inte lyckats förnya sig, anpassa sig till den samtid den verkar i? Jag vet inte vilka diskussioner som förts om förnyelse, förändring och modernisering.

Ska Akedemien överleva måste den moderniseras och öppnas för insyn.

Gissningsvis har det skett tidigare, men utan resultat. Uppenbarligen har det skett nu under nuvarande ständiga sekreteraren Sara Danius tid. Min möjlighet att bedöma hennes sätt att lyfta frågorna om förnyelse finns inte, men jag kan konstatera att hon gjort det.

Självklart ska Akademien ha sina slutna möten kring Nobelpriset och andra priser och stipendier den delar ut. Däremot borde det finnas en öppenhet kring stöd som utdelas till olika verksamheter, samt kring förmåner och villkor för ledamöter på samma sätt som vi kräver öppenhet kring börsbolags styrelser, fackliga och ideella ledares och politikers villkor.

Eller för den delen Kungahuset. Vi vet betydligt mer om dessas villkor. Att de kraven inte ställdes 1786 är inget försvar till varför det fortfarande är så. Ska Akademien överleva måste den moderniseras.

Hur löses detta? Naturligtvis inte genom ytterligare okväden. Sandlådenivån är redan nådd om än i akademisk klädnad. Konstruktiva ledamöter, såväl från de som pausat sitt arbete som de som är kvar, borde kunna samtala om grundproblemet: hur modernisera Akademien och minska slutenheten?

När botten är nådd finns det bara en väg – upp. Eller så blir man kvar där nere.

Boa Ruthström är tidigare chef på Tankesmedjan Arena Idé.