800px-Taeby_kommunalhus

Det är inte det ökande antalet ensamkommande barn som skapat krisen i kommunernas socialtjänst. Krisen beror på att kommunerna i åratal underlåtit att ta sitt arbetsgivaransvar, skriver Camilla Sköld, SSR.

Akademikerförbundet SSR organiserar merparten av landets socialsekreterare. Det är den yrkesgrupp som arbetar med myndighetsutövning, bland annat i mottagandet av ensamkommande barn.

Att läget i den sociala barn- och ungdomsvården är krisartat är väl känt vid här laget. Till exempel kunde vi nyligen ta del av rapporter om att ett 30-tal kommuner anmält sig själva till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, eftersom de inte mäktar med att ta emot ett ökat antal asylsökande på ett rättssäkert sätt.

Det är sant att många kommuner, inte minst ankomstkommunerna, är hårt belastade och att det är nödvändigt att sprida ansvaret för att ta emot ensamkommande barn på flera kommuner. Men det är lika sant att krisen i socialtjänsten var ett faktum långt innan ökningen av antalet flyktingar.

Den totalundersökning som Novus gjorde på Akademikerförbundet SSR:s uppdrag för cirka ett år sedan talar sitt tydliga språk.

Redan då var situationen så pressad att 70 procent av socialsekreterarna uppgav att personalomsättningen var hög på deras arbetsplats. 69 procent svarade att det var svårt att få erfaren personal och 64 procent uppgav att allt fler slutar. Vidare svarade så många som 49 procent att kommunen inte klarade kvalitet och rättssäkerhet.

De arbetsförhållanden som kommunerna, under många år, erbjudit socialsekreterarna har generellt präglats av orimlig arbetsbelastning, hög personalomsättning, små möjligheter till yrkesutveckling och en lön som står långt ifrån i paritet med det ansvar och den komplexitet som ligger i arbetet med myndighetsutövning.

Trots att det över tid blivit allt svårare att rekrytera utbildade socionomer har de kommunala arbetsgivarna underlåtit att ta sitt arbetsgivaransvar. I stället för att ta tag i de grundläggande bristerna har personalflykten tillåtits fortgå, både vad gäller socialsekreterare och chefer. Och någon beredskap, eller intresse att planera för, extraordinära situationer har överhuvudtaget inte funnits.

Om inte socialsekreterare och chefer under lång tid hade tänjt sig till det yttersta hade många, många människor, barn och vuxna, i behov av stöd från socialtjänsten farit riktigt illa.

Men nu är gränsen för det anständiga passerad. Det finns ingen ursäkt för kommunerna att inte, en gång för alla, ta tag i grundläggande problem och se till att medarbetare i socialtjänsten får rimliga villkor.

Socionomexamen är en generalistutbildning som ger examinerade tillgång till en bred arbetsmarknad. Det råder inte brist på socionomer och för att kunna konkurrera med andra arbetsgivare måste kommunerna visa att de lever upp till de krav som rimligen kan ställas på en attraktiv arbetsgivare.

Det finns inga genvägar. Det handlar om att det måste finnas tillräckligt många kollegor, närvarande chefer, bra introduktion in i yrket, specialisttjänster som gör det möjligt att avancera i yrket och löner i paritet med ansvar och komplexitet.

Självklart hade de utmaningar som följer av att allt fler människor är på flykt och söker skydd i Sverige inneburit påfrestningar också för en väl rustad socialtjänst. Men ansvaret för den senaste tidens larmrapporter och anmälningar till IVO faller tungt på kommunpolitikerna.

Camilla Sköld, socialpolitisk chef Akademikerförbundet SSR