De ökande klyftorna i samhället skapar misstro mot styrande politiker. Därför är det hög tid att socialdemokratin gör något åt saken, skriver Göran Färm.

Bakom Trumps seger, bakom Brexit, till och med bakom kriget i Ukraina ligger som en tung, avgörande faktor: En växande klyfta mellan eliterna och en alltmer frustrerad under- och lägre medelklass, som inte har fått del av tillväxten och globaliseringens fördelar. Därmed rämnar tilliten till de styrande.

Den verklighetsbeskrivningen borde inte komma som en överraskning. Att klyftorna ekonomiskt, politiskt, hälsomässigt har ökat både globalt, nationellt och lokalt har vi vetat länge – om vi har velat veta.

Ekonomer som Piketty och nobelpristagarna Deaton, Stiglitz och Krugman har visat det. Hälsoforskarna Wilkinson och Pickett, och inte minst WHO:s Michael Marmot har gjort detsamma. I Sverige har LO:s Dan Andersson visat det i sin bok om fattigdomen, liksom Jan Edling i sin rapport om utanförskapsområden.

Vi ser det i min hemstad Norrköping, en gammal industri- och arbetarstad som har genomgått en enorm omvandling från tusentals textil- och Ericssonarbetare till noll. Nu går det fort åt rätt håll: Staden växer snabbt, fler får jobb, massor av studenter etcetera, men ändå verkar det ta generationer att vända på långtidsarbetslöshet och svaga skolresultat.

Så – gåtan är inte vad som har hänt, utan varför bara nationalisthögern har mäktat med att föreslå lösningar, om än djupt felaktiga och farliga sådana.

På 90-talet tappade Europas socialdemokrati självförtroendet. Man slutade vara nytänkande och intellektuellt spännande. Vi måste återta den positionen och utveckla en hållbar väg för att ta itu med klyftorna, arbetslösheten och integrationen.

Vi bör erkänna att vi hängde med för länge på den europeiska åtstramningsextremismen efter finanskraschen. I Sverige opponerade vi för mjäkigt mot Anders Borgs ekonomiska politik under trycket av hans goda opinionssiffror (och i dag vet vi ju hur otillförlitliga sådana mätningar är).

En stor majoritet av svenska folket känner också att privatiseringsvågen på vissa områden gick för långt, och att vi måste minska klyftorna i skolan, som borde vara basen för vårt sammanhållna samhälle.

Kasta bara inte ut barnet med badvattnet, för vi kommer att behöva ett starkt EU, frihandel, ett dynamiskt näringsliv och mångfald inom vård och omsorg.

Dagsläget borde öppna en stor möjlighet för socialdemokratin, för en sak är klar: Den traditionellt högerliberala borgerligheten har ännu svårare att orientera sig i det nya landskapet. Mer avreglering, mer åtstramning och mer kapitalism är inget attraktivt recept idag.

Till och med IMF, OECD och Världsbanken har vänt på klacken och pekar på klyftorna som ett avgörande problem. Den insikten borde också skapa grund för att kunna få med sig näringslivet i ett nytt socialt kontrakt för tillväxt och välfärd.

Den sakpolitiska omläggningen i Sverige har påbörjats i form av växande gröna och infrastrukturinvesteringar, stora satsningar på skolan, kommunerna och integrationen. Nu måste vi driva på för en omläggning i EU också.

För det behövs mer. Det är helt enkelt inte acceptabelt att dagens unga kan bli den första generationen i modern tid som får det sämre än sina föräldrar.

Göran Färm (S), 
fd Europaparlamentariker