Dagens socialdemokrater bör låta sig inspireras av de socialdemokratiska regeringarna i början av 2000-talet i synen på vinster på skolområdet. Det skriver Ola Frithiofson (S).
Vi får förlåta Göran Persson. När han i 2001 års regeringsförklaring slog fast att vinstintresset inte ska få styra i gymnasieskolan visste han inte att han var naiv. Hade Dagens Samhälles chefredaktör upplyst honom hade han säkert hållit en lägre profil.
När skolminister Ingegerd Wärnersson samma år i en remiss till lagrådet påtalade behovet av att ”underlätta bildandet av företag med särskild vinstbegränsning där vinsten alltid går tillbaka till verksamheten”, visste hon inte hur dumt det var. Det var ju detsamma som att vara för förlust! Aldrig skulle hon väl då ha framfört till lagrådet sin oro över risken för framtida intressekonflikter mellan aktiemarknadens förväntningar och skolväsendets mål. Eller ha betonat att elevernas kunskaper och utveckling ska stå i centrum för personalens arbete, inte huvudmannens vinstkrav.
Och hur vågad var inte advokat Stefan Lindskog på advokatbyrån Wistrand när han i den förstudie som regeringen betalat honom för att utföra föreslog att en ny aktiebolagsform – aktiebolag utan vinstsyfte skulle införas som ett första steg. Liksom att regeringen i nästa steg borde göra om villkoren för stats- och kommunbidragen så de svenska reglerna mer överensstämde med reglerna i en rad andra länder, bland annat Norge, Tyskland och Nederländerna, där det var (är) ett uttalat villkor för offentligt stöd att huvudmannen inte driver skolan i vinstsyfte. Även i Danmark fanns och finns regler som förhindrar att eventuella ekonomiska överskott läcker ut ur skolsystemet. Där lagstiftades år 1996 om att privata huvudmän inte får driva flera skolor.
För att minimera risken för nya kosackval hade givetvis inte utredningsdirektiv skrivits i enlighet med vad som föreslogs i advokat Lindskogs förstudie. Den utredning om aktiebolag med särskild vinstbegränsning som resulterade i en ny aktiebolagslag genom SFS 2005:551 hade aldrig tillsatts.
Eller också är det i själva verket de socialdemokratiska regeringarnas ambition tydligt manifesterad de första åren på 2000-talet att skapa förutsättningar för non-profit företag inom välfärdssektorn som bör vägleda dagens socialdemokrater i nya politiska initiativ som gör regler om vinstbegränsningar för välfärdsföretag mer effektiva.
I dag vet vi mer än i början av 2000-talet och det kan bara leda i en riktning – bort från den folkpartistiska utbildningspolitiken. Folkpartiet som sedan hösten 2006 fått fritt tillträde till utbildningspolitiken håller kvar vid en förlegad förhoppning om vinster och konkurrens som incitament för en bättre skola. Men verkligheten visar att skolresultaten sjunker, skolan segregeras, privata skolor har lägre lärartäthet än kommunala. Det finns efter 20 år med aktiebolag i skolan inga bevis på att de privata skolkoncernernas vinstmotiv skapar högre kvalitet eller effektivitet i skolan.
År 2006 diskuterades inom regeringskansliet en fortsättning på det då nyligen avslutade utredningsarbetet med målsättning att göra SVB-företagen obligatoriska för friskolor. Men valförlusten samma år kom emellan.
Dagens socialdemokrater bör låta sig inspireras av de socialdemokratiska regeringarna i början av 2000-talet och ta upp den tappade stafettpinnen för att föra den hela vägen in i mål genom att göra reglerna i Aktiebolagslagen om särskilda vinstbegränsningar obligatoriska för aktiebolag verksamma inom skolan. Sverige bör lämna ”the extreme way of liberalism” och bli lite mer lika våra grannländer med mer framgångsrika utbildningssystem.
Vi bör helt enkelt avsluta den folkpartistiska utbildningspolitiken.
Ola Frithiofson, egenföretagare och socialdemokrat
facebook: 459 twitter: 37 
Med det här förslaget så innebär det alltså att man inte längre måste vara ”gammelsosse” för att kunna vara skeptisk till vinstuttagen. Intressant..
För nej, vi ska inte gå tillbaka till 1970-talet för att hitta den riktiga socialdemokratin. Riktig socialdemokrati ligger i progressivt och pragmatiskt tänkande.
När man frågar anställda inom äldrevården är majoriteten överens om, det skiljer inte sig inte något mellan privata och offentligtdrivna vårdgivare.
När kvaliteten är lika återstår att bekräfta att vinstintresset, profiten är de stora vårdbolagens viktigaste ambition.
Att leverera vinst måste ligga bakom vägande av blöjor etc. Vinsten är inte tillräcklig, det kunde bli lite till och lite till och lite till?
Om det inte skiljer sig något mellan privat och kommunal vård och de använder lika mycket av skattebetalarnas pengar per enhet, men den privata genererar X miljoner i vinst så inställer sig frågan. Hur mycket vinst genererar den kommunala som går tillbaka till verksamheten? Om ingen, så måste det ju gå att effektivisera kommunala verksamheter enormt genom byte av chefer och ledare på den nivå som skapar effektiva organisationer. Det finns ingen naturlag som säger att privat är effektivare. Men viljan hos politiker att bevisa motsatsen finns inte eftersom marknaden regerar via alliansen. Tvärtom , det ser vi bl.a. på Karolinska universitets sjukhuset där moderatalliansen återigen skär ner budget och sparkar personal för att underminera Stockholmarnas förtroende för den offentliga vården än mer.
Man behöver inte jämföra äpplen och päron. Det faller nämligen alltid på den offentliga aktörens lott att garantera behovstäckningen visavi medborgarna. Ur detta förhållande uppstår en inte oväsentlig del av den privata vinstmarginalen så som systemen är konstruerade.
Jag skriver idag på newsmill om vinst i välfärden.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/26/s-kan-vinstfr-gan-l-sas
Välfärdstjänster är svårstyrda pastorat. Vare sig de drivs i offentlig regi eller läggs ut på privata utförare. Den offentligt drivna välfärden styrs idag i hög grad på liknande sätt som den privat drivna med målstyrning. Och båda har samma grundproblem: Att välfärden tilldelas för små resurser i förhållande till löften och ambitioner. Det andra problemet är en tung apparat för utvärdering. För en effektiv styrning måste flera kompletterande metoder brukas.
Och här kan vi bl a lära av Persons tid och paragraf 32 i AB-lagen om bolag med begränsad vinstutdelning
Göran Perssons ”syn” vinstuttag och riskkapitalbolagsdriven vård, skola och omsorg…? Ser jag i syne eller är det verkligen någon som bryr sig om vad han tycker i den frågan?
Han är själv nybliven riskkapitalist, och på den sociala skalan är han ”uppgraderad” till storgodsägare och snart svensk mästare i att använda RUT och ROT- avdrag.
Om man ser till traditionella socialdemokratiska ideal som jämlikhet, rättvisa och solidaritet så är han likt en stor skara ”moderna sossar” en skamlös avfälling, som har förläst sig på Milton Friedman.
De har helt enkelt fått det för bra, och glömt vad det en gång handlade om.
Titta på resten av skithögen som sålt sig till näringslivet och gör tvärtemot vad de i decennier predikade för som politiker. Björn Rosengren, Widar Andersson, Anna Hedborg… och nu senast Jan Emanuel Johansson som sadlade om från passionerad sosse till fullblodskapitalist över en natt, när han sålde sitt företag Folkhemmet Integration AB som drev hem för ensamkommande flyktingbarn till ett utländskt konglomerat av riskkapitalister som driver sin verksamhet i stiftelseform utom räckhåll för svensk skattelagstiftning… för närmare en halv miljard!
Pengar som omedelbart försvann utomlands till ett skatteparadis. Och när Jan Emanuel nu föga överraskande blev misstänkt för smart skattefusk så heter hans ¬advokat Thomas Bodström…! Och ytterligare en ”modern” sosse finns med i affären, förre finansministern Per Nuder erhöll 12 miljoner i provision för att ha förmedlat affären.
Sossar…? Fy f_n jag nästan kräks.
Att använda Göran Persson/Björn Rosengren som referenser i politiska frågor, är stor komedi. Det var just dessa två som definitivt styrde ut Sverige på det öppna marknadshavet, där Göran var generalen för Ja-sidan i Euron och Björn Rosengren sålde Televerket till folket som redan ägde det, 60% över marknadspriset och gick till Kinnevik någon vecka efter han slutade som näringminister och där båda står som ansvariga för att ha flyttat över Internationalen från ”Kampsånger” till ”Snapsvisor”. Nu när ”svensken”, ”europen” går in i redessionen gör man det bl a därför att våra pengar sitter bundna hos just Persson/Rosengren, Den stora grisfestens åldermän och ledstjärnor.
Den som inbillar sig att man kan ägna sig åt historierevision bland högersossarna kan glömma det.