Ägarna-tar-allt-filosofin håller på att sänka ekonomin.
Vi har de senaste åren fått lära oss uttryck som räntesnurror och “double irish with a dutch-sandwich” – det skatteupplägg som Apple använder för att komma undan med en dryg procent i företagsskatt. Med finanskrisen lärde vi oss hur banker lurar investerare, spelar med andras pengar och manipulerar räntor.
Man skulle kunna kalla beteendet oansvarigt, bedrägligt eller girigt. Eller så kan man helt enkelt kalla det ägarna-tar-allt-filosofin eller på engelska: shareholder value.
Shareholder value-filosofin uppstod på University of Chicago på 60- och 70-talet. Amerikanska företag behövde rycka upp sig och möta den globala konkurrensen. Om cheferna fokuserade på aktievärdet så skulle de tvinga företagen till nödvändiga förändringar.
På 1990-talet kom det verkliga genomslaget med aktieoptioner åt ledningarna. Riskkapitalet maxade aktievärden genom att stuva om, avskeda personal, “klä bruden” inför försäljning och dra vidare. Chefer som inte levererade snabba vinster sparkades.
Kvartalskapitalismen hade gjort sitt intåg.
Sverige hade länge haft en “intressentmodell”. Aktieägare, anställda, leverantörer och samhället skulle alla hållas på gott humör och få sitt. På 2000-talet blev optionsprogram modellen även här.
Vinsterna gick till utdelningar, inte till investeringar eller förbättrad arbetsmiljö. Investeringar riskerade ju att höja utbudet och därmed sänka kostnaderna i mogna branscher. Skatteplanering blev regel.
Att ge tillbaka till samhället kallades nu CSR och blev ett sätt att bygga varumärket. Är du ett kreativt företag kan du satsa på ett lekande-barnprojekt. Tillhör du den tunga industrin kanske istället ett miljöprojekt kan putsa fasaden.
Efter IT-kris, finanskris och växande ekonomiska problem börjar nu ifrågasättandet av ägarna-tar-allt-ekonomin. Skatteintäkterna räcker inte till välfärden. Lönerna höjs inte i takt med produktivitetsökningarna.
Ojämlikheten ökar när finanseliten och direktörerna drar ifrån. Den offentliga konsumtionen minskar och den privata ökar när utdelningarna investeras i aktier och fastigheter. Aktierna övervärderas och bubblan spricker. Storföretagen vågar ändå inte investera, utdelningstakten tillåter inga riskfyllda projekt. Det är riskminimering som gäller.
En ny studie visar att amerikanska företag som inte är på börsen har dubbelt så hög investeringstakt som börsföretagen. Allt fler stora företag väljer också att stå utanför börsen. Det blir allt mer uppenbart att aktieägarnas intressen inte överensstämmer med samhällets intressen.
Ska vi verkligen låta företagen styras av ett gäng spelnarkomaner med flockbeteende värre än ett lämmeltåg? Det känns som att vi har gått över det där klippstupet lite för många gånger nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
