Skattesystemet i dag gynnar företag och missgynnar lågavlönade kvinnor. Så kan vi inte ha det.

Fyra rader får skattepolitiken i det socialdemokratiska förslaget till nya riktlinjer inför partikongressen i april. Förutom »rättvisa skatter« och att »skatt ska tas ut efter bärkraft« föreslås en ny skattereform för att »långsiktigt säkra skatteintäkterna«, att bekämpa skattefusk i »kontantbranschen«, utnyttjande av svart arbetskraft och stärka arbetet mot skattefusk och aggressiv skatteplanering.

Eftersom det är hur skatten samlas in och används som definierar ett välfärdssamhälle kan man ju tycka att det krävts något mer i ämnet för ett samhällsbyggarparti. Men det är vad som sägs som är väsentligt. Och framförallt vad som görs.

Redan i slutet av 1700-talet definierades de tre principer som ansågs viktiga för ett välfungerande skattesystem.

Förmågeprincipen om skatt efter bärkraft.

Likformighetsprincipen om att likvärdiga inkomster ska beskattas lika. Som pension och lön.

Intresseprincipen om att skatt tas ut efter den konsumtion den finansierar.

Den skattereform som Sverige sjösatte i slutet av 1800-talet hade ytterligare två ledord: Systemet skulle vara effektivt. Och enkelt.

Men när resursstarka skattesänkarlobbyister eldar på, mot, bankskatt, finansskatt, 3:12-regler, bankavgift, flygskatt, kilometerskatt, vinsttak, marginalskatt så får det effekt. Främst borgerliga politiker har sett till att en rad skatter tagits bort eller sänkts. Den enda skatt som företagen inte kan få nog av är den skatt som finansierar deras vinster.

Finansminister Magdalena Andersson (S) är stolt över ett stort överskott i statsbudgeten, som hon menar bland annat handlat om att »jaga människor som skattefuskar. «

Men ministern borde vara bekymrad. För skattesystemet lider av legitimitetskris, det visar alla larm om resursbrist i vård, skola och omsorg. I många kommuner väntar rejäla skattehöjningar som kritiseras av både LO och Svenskt Näringsliv.

Sverige är inte längre världsbäst på att utjämna mellan rika och fattiga. Landet har snarare blivit ett skatteparadis för de rika, skriver Erik Sandberg i boken Jakten på den försvunna skatten (Ordfront) Entreprenören Michael Storåkers konstaterar: Sverige har blivit ett skatteparadis för kapitalägare.

Välfärdsstaten bygger på ett förtroendekontrakt: Skatteinkomsterna bidrar till att individens resurser fördelas jämnt över livet. Men välfärdskontraktet har försämrats för löntagare med genomsnittsinkomster som inte längre kan lita på staten när den behövs som bäst.

Pensionsinkomster och sjukersättningar beskattas fortfarande högre än lön på grund av jobbskatteavdraget, samtidigt som den statliga inkomstpensionen sjunker. 1 000 kronor i månaden kan det skilja för en sjukpension på 11 000 kronor. Det drabbar främst kvinnor, som är sjukare och i snitt har 30 procent lägre pensioner än män. Och sämst är det för kvinnor i LO-yrken.

Den enda skatt som företagen inte kan få nog av är den skatt som finansierar deras vinster. 

Principen att skattesystemet ska vara enkelt har också upphört att gälla efter reformen 1992. Olika moms, arbetsgivaravgifter, olika avdrag, och inte minst de privata fingrarna i välfärdsgrytan har rört till det ordentligt och kostat skattemiljarder:

Vinster i välfärden skapar dessutom riskabla relationer mellan företagare och politiker. Även detta skadar tilltron.

Det statliga PPM-systemet med sina 800 alternativ kan inte skydda medborgarnas inkomstpensioner  mot oseriösa företag om de valt bort det statliga alternativet. 

När fuskande assistansbolag får skattemiljoner flera år efter indraget tillstånd, då är svindleriet en del av systemet.

Att företagare får betalt för att de tar risker är en sak. Men att de vill ha lika mycket betalt för att inte ta risker är obegripligt och omoraliskt.

Den rödgröna regeringen vill införa ett nytt sätt att mäta svensk välfärd, där mellanmänsklig tillit är en del. Men det som försnillas är inte bara skattepengar utan just medborgarnas tro att staten ska vara garanten för tryggheten i livet.

Det pågår en skimning, i välfärdssamhället som måste få ett stopp.

Fotnot: Med skimning avses bedrägeri, exempelvis genom att komma åt någons kortuppgifter, ändra i kassaregister, skattefusk, mutor, korruption mm.