Skattefrågan var avgörande för de rödgrönas dåliga val 2010. Det är en slutsats många försöker glömma. Men valrörelsens stora vändpunkt kom när de rödgröna lade sitt gemensamma valprogram med fastighets- och bensinskatter. Under sommarmånaderna grävde de borgerliga partierna sedan guld med skattefrågan.

Ett knappt år tidigare hade Mona Sahlin berättat att opinionsundersökningar och fokusgrupper visade positiv attityd till vissa skattehöjningar, även när de påverkade de tillfrågade. Men när det blev skarpt läge i vallokalerna gällde uppenbarligen andra prioriteringar. Skattefrågan är oppositionens största dilemma. Den som vågar gå till val 2014 på högre skatter kan räcka upp handen. Ingen?

I senaste numret av tidskriften Arena (3/11) grubblar tre skribenter över problemet. Kan man tänka sig reformpolitik utan skattehöjningar? Kommer medborgarna inse det orimliga i fortsatta sänkningar? Måste hela skattekomplexet tänkas i nya termer och former?

Det är sannolikt att Moderaternas bestående insats kommer bli att ha vänt samhällets syn på skatter upp och ner. För första gången i modern tid verkar medborgarna välja privat konsumtion före gemensam: fler nya skjortor i garderoben går före säker sjukvård. Vänstern kan inte ens skylla på den sorgligt demoniserade medelklassen. Moderaternas idé om privat konsumtion som livets mening vinner i alla samhällsskikt. Opinionsundersökningar visar fortfarande stöd för höga skattenivåer. Men i sina politiska val avslöjar medborgarna ändå något annat.

Den borgerliga regeringen har sänkt skattekvoten från 50 till 46 procent. Deras ambition är att fortsätta med nya jobbskatteavdrag. Det finns ändå utrymme för reformer utan skattehöjningar. Men alla vet att nödvändiga investeringar för framtiden – bättre skolor, höghastighetståg, fler bostäder, fungerande infrastruktur i storstäderna – kommer kräva skatteåterställare. Det handlar om sunt förnuft, samhällelig rationalitet och ansvar för nästa generation.

Men hur förvandlar man den slutsatsen till en politik som vinner stöd? I Arena skriver Angela Aylward, från den gröna tankesmedjan Cogito, att ”oppositionen måste knäcka koden som gör solidariteten begriplig igen”. Koden handlar inte om övertalning med fina ord. Men hur den faktiska skattepolitiken ska se ut. Är det verkligen säkert att just skatt på arbete ska fortsätta vara grundstommen? Är en radikal grön skatteväxling möjlig? Kan man beskatta konsumtion annorlunda och mer effektivt?

De rödgröna partiernas formella samarbete är upplöst. Men de borde ändå enas om en arbetsgrupp, fri från partipolitisk inskränkthet, som får i uppdrag att tänka väldigt fritt och kreativt om ny skattepolitik. Det är en ödesfråga och 2014 är nära.