Olyckan utanför Lampedusa är en tragedi. Men det är också en skandal, för dödsfallen hade kunnat undvikas.

I torsdags fattade en överfull båt eld och kapsejsade utanför den italienska ön Lampedusa. Ombord fanns 500 människor från Eritrea och Somalia – men varken livbåtar eller flytvästar. De riskerade allt. För att ta sig till Europa. För att ta sig hit.

Nu är över hundra av dem döda och runt 200 saknas fortfarande. Räddningspersonal vittnade om att ett hundratal av passagerarna fastnade i varandra nere i vraket.

Den här båten är inget enskilt fall. Den är en av alla båtar som varje dag lämnar Medelhavets södra kust fullastade med människor som vill starta ett nytt liv. Den är en av många som inte klarar resan över det som också kallas dödens hav.

I förra veckan drunknade 13 personer på en strand på Sicilien. I juli 31 människor utanför Libyens kust. Minns de 63 personer som 2011 dog på en båt som övergivits av besättningen och som Nato och kustbevakningar lämnade åt sitt öde. Sammanlagt visar en kartläggning att 17 300 personer dött på vägen hit mellan 1994 och 2012. Mörkertalet är högt.

Olyckan är en tragedi. Men det är också en skandal, för dödsfallen hade kunnat undvikas. Som FN:s ansvarige för flyktingars rättigheter François Crepeau uttryckte sig, katastrofen är ett resultat av EU:s ”skoningslösa migrantpolitik”.

EU:s skoningslösa migrationspolitik, med bland annat Dublinförordningen som säger att asyl ska sökas i ankomstlandet. Det har i sin tur inneburit att EU:s yttre gränser i dag hårdbevakas och gör att det knappt finns andra alternativ än människosmugglarnas dyra och livsfarliga båtresor för att komma till Europa.

Bara under det senaste året har 24 000 människor kommit till Italien över havet. I många fall föregås båtresan av en färd genom Saharaöknen på lika överlastade och farliga lastbilar, något som går att läsa i Fabrizio Gattis fruktansvärda reportagebok ”Bilal – på slavrutten till Europa” som skildrar både hur oerhört svårt det är att ta sig in i Fort Europa och människorna som ändå beger sig ut på den resan.

Allt fler av dem som försöker nå Europa över Medelhavet kommer från krigets Syrien. Trots att Sverige sedan några veckor ger uppehållstillstånd till syrier på grund av kriget är det enda alternativet att ta sig hit illegalt, med undantag för dem som har arbetstillstånd eller anhöriga med uppehållstillstånd. I dag ges inte visum för att söka skydd.

”Vi var beredda att dö till havs, det hade inte varit värre än att varje dag uppleva döden i Syrien.” Det berättar en syrisk trebarnsmamma som försökt ta sig till Sverige och vars båt stoppats av egyptisk gränspolis i en intervju med Sveriges radio. Den egyptiska gränspolisen sköt mot båten och dödade två ombord. En av dem var 13-årige Ibrahims mamma. Han såg henne dö, skjuten i ryggen. I Alexandria inväntar de nu att bli utvisade tillbaka till Syrien.

I reportaget ställer en annan 13-åring en oerhört relevant fråga: ”Varför går det inte att åka till Sverige på lagligt vis? Varför måste vi åka på en liten båt över havet?”

Det sorgliga och fasansfulla svaret är för att saknas politiskt stöd för att öppna EU:s gränser för människor i nöd. Det finns till exempel inget stöd för EU ska släppa visumkravet från Syrien eller dela ut humanitära visum.

EU:s flyktingkommissionär Cecilia Malmström (Fp) säger i Studio ett att den enda lagliga vägen för att ta sig till Europa är genom kvotflyktingprogram. Sveriges kvot är 1900 personer. Migrationsminister Tobias Billström driver samma linje. Om alla EU:s länder tog emot motsvarande kvot skulle det innebära plats för 100 000. Men bara från Syrien är två miljoner människor är på flykt. Kvotflyktingprogrammen är minst sagt otillräckliga.

Hur ska de som behöver skydd kunna ta sig till Sverige och EU när gränserna är stängda? Än så länge finns bara människosmugglarnas svar på den frågan. Tills vidare dör människor vid EU:s gränser. Skammen och ansvaret är vårt.