Bild: stock.XCHNG

Moderatkvinnorna föreslog i helgen att skatten ska sänkas för ensamstående föräldrar. Folkpartiet och propagandaminister Schlingmann är positiva medans socialminister Hägglund tycker att det är olämpligt att införa regler som gör det ekonomiskt lönsamt med skilsmässor.

Tre av tio barn till ensamstående lever i fattigdom och det är förstås bra att även högern har börjat uppmärksamma detta. Däremot borde den enskilt viktigaste åtgärden inte vara en skattesänkning. Den enskilt viktigaste åtgärden borde vara att se till att även ensamstående har möjlighet att arbeta heltid. När kommunerna skär ned på förskolan och anpassar öppettiderna efter medelklassens behov drabbar det ensamstående hårdast. Här måste något göras.

Att indexera barnbidrag och bostadsbidrag är andra åtgärder som skulle hjälpa singelföräldrar. Däremot skulle det avdrag som moderatkvinnorna föreslår inte ha särskilt stor effekt. Och hur ska man kontrollera att folk inte fuskar? Att de egentligen är sambos? Kameror i sovrummet? Något för FRA?

Det säger en del om svensk politik när alla letar efter "särintressen" att stödja istället för att ställa de nödvändiga frågorna om hur vi ska minska klyftorna, hålla ihop samhället och fortsätta utvecklas genom globaliseringen.

Av dagens svenska borgerlighet kan man lätt få intrycket att varje grupp ska ha en egen skatt: de som arbetar ska betala en skatt, sjuka och pensionärer en annan (högre) skatt och nu föreslås alltså även ensamstående få en specialare.

I skattereformen från 1991 talades det om "horisontell rättvisa". Skattesystemet skulle så litet som möjligt påverka individers, hushålls eller företags beteende. Likformighet var viktigt. Likaså enkelhet.

Sedan den borgerliga regeringen tog över har dessa principer frångåtts. 70 regeländringar har gjorts sedan hösten 2006 visade LO-ekonomerna i rapporten "Vad händer med skatterna?"

Skattelandskapet i Sverige blir allt svårare att överblicka och förstå. Och om skattesystemets uppgift nu ska omdefinieras från att finansiera välfärd, offentlig förvaltning och våra gemensamma investeringar till att få oss att bete oss som den hästsvansade finansministern vill. Då kan väl konstruktionen inte vara så krånglig att vi inte förstår hur den hästsvansade finansministern vill att vi ska bete oss?


Fredrik Reinfeldt gör däremot sitt bästa för att kommunicera det nya krånglet. Kommunikationsstrategin bygger på en inställning lånad från den amerikanske turisten: Om folk inte förstår vad du säger så är det bara att upprepa samma sak högre och långsammare

–    Regeeeringen gör det lööönsammare att arbeta.

Frågan är om någon blir klokare av det. Vad som behövs är istället en långsiktig diskussion som leder fram till tjugohundratalets skatteöverenskommelse. Den bollen borde ligga hos Mona Sahlin