Bild: Shora Esmailian

Under tisdagens finansministermöte i EU väntade fattiga länder på ett klimatbesked. Men tystnaden från unionen var total.

2012. Inte slut än. Men alla möjliga tak har redan slagits i detta år: smältande Arktis, extrema översvämningar, värmeböljor, orkaner och stormar… Den globala uppvärmningen och dess effekter påverkar numera hela planeten.

Ändå är det inte på liv och död för alla, ännu. Den delen av världen där allt står på spel är som bekant minst skyldiga till utsläppen som skenar. På 1990-talet låg den genomsnittliga tillväxten i världens totala koldioxidutsläpp på 1 procent per år. Efter år 2000 har den legat på drygt 3 procent – mer än en tredubbling av takten i utsläppsökningarna.

Kanske för att lätta på samvetet över skenande utsläpp, uteblivna avtal och radikala utsläppsminskningar. Eller kanske som spel för gallerierna, lovade världens rika under FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn 2009 att fylla på en pott med 100 miljarder dollar årligen från 2020.

Denna långsiktiga finansiering döptes till Gröna klimatfonden och var tänkt för att hjälpa fattiga länder med klimatanpassning. Att stötta länder som Haiti när stormar drar förbi, Kenya när torkan breder ut sig, Pakistan när monsunen vägrar ge med sig och Egypten när havet stiger och gör fertil mark obrukbar.

Men fonden gapar tom.

EU har visserligen gett 2,4 miljarder euro i så kallade snabbstartspengar – en katastroffond inrättad för att hjälpa de mest utsatta länderna för anpassning – mellan 2010 och 2012. Summan är smulor i sammanhanget. Under tisdagens finansministermöte i EU väntade de minst utvecklade länderna och önationer som har ett akut klimatanpassninsbehov spänt på ett besked från mötet.

Men tystnaden från unionen var total. Varken bu eller bä om hur mycket EU tänker bidra till klimatanpassning efter årsskiftet. Dock har Sverige berättat hur mycket man kommer att bidra med under nästa år: 0,5 miljarder kronor – en halvering från föregående år.

Nu har den gröna potten stått tom under tre år och kommer med all sannolikhet att fortsätta att göra det. Inga pengar finns att hämta. Visst kan länder som Kenya eller Pakistan bli bättre på att hantera nationella katastrofer, men det största problemet ligger inte hos deras regeringar. Problemet ligger i utsläppstakten och de rika ländernas totala arrogans. För samtidigt som pengar behövs till anpassning är radikala utsläppsminskningar viktigare än någonsin.

Senaste projektionen, av Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändring, kom i förra veckan: Vi är på väg mot en fyragradig uppvärmning. Det enda sättet att undvika det är att minska utsläppen med 10–20 procent per år de kommande decennierna. Vad är annars alternativet?

De rekord vi bevittnat de senaste åren har alla slagits utan att vi ens har nått en grads uppvärmning. Man misstar sig om man tror att en fyragradig uppvärmning innebär att vi får fyra gånger mer extrema väderhändelser än de vi ser nu.

Inte ens fantasin kan sätta gräns för vad det skulle innebära.