Bild: Shora Esmailian

Motståndet från palestinierna mot Israels övervåld börjar få en mer organiserad karaktär. Demonstrationerna sprider sig över landet.

Nej, det handlar inte om en ny ”våldsspiral” eller fler palestinska ”våldsdåd”. Det handlar inte heller om terrorister mot civila eller om två lika goda kålsupare i varsin skyttegrav med lika mycket muskler och lika många vapen.

Även om sådana självklarheter har sagts förr tål det att upprepas igen: Det som händer på de ockuperade palestinska områdena – inklusive östra Jerusalem – och inne i staten Israel handlar om ockupation och motstånd, om kolonisatörer mot förtryckta, om en sekellång kamp mot fördrivning.

Men historielösheten verkar ännu en gång ha drabbat bland annat SVT. Om man endast skulle titta på Rapport skulle man inte förstå att Israel ockuperar palestinierna. I ett reportage från förra veckan (Rapport 15/10) intervjuas en israelisk butiksägare som blev vittne till en knivhuggning av en 13-årig israelisk pojke. De misstänka gärningsmännen var två palestinska pojkar, 13 och 15 år gamla. Båda 13-åringarna klarade sig medan den 15-åriga palestinska pojken sköts ihjäl av polis på plats. Butiksägaren får avsluta reportaget med sin undran: ”Jag förstår inte varför allt detta händer” och det gör inte heller vi som tittare.

Det som reportern Stefan Åsberg misslyckas med att förmedla till tittarna är att hans intervju, och knivattacken, genomförs i den olagliga israeliska bosättningen Pisgat Zeev, som sedan flera decennier stulit mark från palestinska byar i östra Jerusalem. Denna enögda rapportering avhumaniserar inte bara palestinier, utan misslyckas också med sitt fundamentala uppdrag att informera om det som de facto händer på marken dagligen: utomrättsliga avrättningar av palestinier, utbredning av bosättningar, ökat bosättarvåld, krympande rörelsefrihet för palestinierna, murens förstörelse av jordbruksmark, apartheidsystemets ständiga åtskillnad på människor och människor.

Åsberg berättar heller inte om den eskalering som skett runt Klippmoskén, hur allt färre palestinier fått tillstånd att på fredagar be i moskén eller hur israeliska mobbar drar runt på Jerusalems gator och attackerar palestinska affärer och slumpmässigt utvalda förbipasserande. Hur den fanatiska bosättarrörelsen först fick vind i seglen när det ultranationalistiska partiet Judiskt hem bildades och sedan gavs en våldsam testosteroninjektion när samma parti blev en avgörande komponent i regeringen.

Sedan första oktober har över 40 palestinier mördats, varav hälften i demonstrationer. Under första intifadan i slutet av 1980-talet beordrade den då israeliske försvarsministern Yitzhak Rabin sina trupper att ”knäcka armarna och benen” på unga palestinier som kastar sten för att på så vis ”få dem under kontroll”. Inte mycket har förändrats sedan dess.

Premiärminister Benjamin Netanyahu ålade nyligen sin militär att använda ”alla nödvändiga medel”, inklusive ”skarpa skott”, mot stenkastare. Det permanenta övervåldet är en logisk utveckling i en stat som bildades enbart för ett folk på ett annat folks land. Staten Israel kommer bara bli mer och mer extrem: den eviga högervridningen är ingen tillfällig nyck, utan det sionistiska projektets själva omloppsbana. Mot det kan bara ställas en större kraft.

De palestinska knivhuggningarna är naturligtvis desperata uttryck för att livet under ockupationen bara förvärras. Men liksom i första och andra intifadan börjar nu motståndet också få en mer organiserad karaktär. Unga palestinska män och kvinnor har i stället anordnat demonstrationer som sprider sig över hela landet, inklusive inne i de områden staten Israel kontrollerat sedan 1948.

Kanske är detta början på en tredje intifada. Men då krävs att den palestinska myndigheten slutar att samarbeta med Israel – först och mest självklart: att koordinationen mellan dess väpnade styrkor och ockupationsarmén avbryts – och att inga förhandlingar återupptas förrän ockupationen upphör. För den så omtalade ”freden” kan inte uppstå så länge Israels ockupation fortgår.

Shora Esmailian