Nasser Naje Lazem
Nasser Naje Lazem

#metoo Även män blir utsatta för sexuella trakasserier. Jag upplevde det själv under mina år som anställd på en nattklubb. Vi måste tidigt lära även mannen att värdesätta sig själv och sin kropp, så att vi kommer bort från att se varandra som könsobjekt, skriver författaren Nasser Naje Lazem.

#metoo. Tillåt mig att gå med i denna viktiga debatt om än ur ett filosofiskt perspektiv. Det gläder mig att ämnet har tagit en sådan fart och uppmärksammats i alla medier. Inte en dag för sent, men frågan som jag ännu inte fått besvarat är, vad gör vi nu med alla kvinnors berättelser?

Det vore synd om inga åtgärder vidtogs, nu när så många öppnat sina hjärtan och berättat om det som i vardagen förbises. Faktum är att vi lever i ett samhälle som har för vana att nonchalera denna problematik.

Me too kampanjen blir verkningslös om inte går till grunden med problematiken och försöker sätta stopp långt innan den inträffar.

Här är min egen analys av vad denna problematik har för grund och hur vi bäst kan arbeta mot den.

Mellan åren 2005 och 2007 arbetade jag på en nattklubb som hette Blue Moon Bar. Det var en klubb som hade en äldre målgrupp med 25 år som åldersgräns, i alla fall för män.

Jag arbetade som Boss Boy, en av mina uppgifter var att plocka disk, hålla rent på dansgolv och toaletter. Aldrig tidigare eller efter har jag blivit antastad och sexuellt trakasserad som under denna period. Twisten i denna berättelse är att det var kvinnor i alla åldrar som tog sig friheter att objektifiera och sexualisera min kropp.

När jag inte längre stod ut, gick jag till vakten för att påtala att vissa kvinnor tog sig friheter och bad om att få dem utvisade ur klubben.

När jag strängt avvisade och krävde respekt möttes jag av sårade individer som inte förstod sin handling. Istället blev jag en utmaning för dem och trakasserierna upprepades gång på gång.

Kvinnorna hade svårt att förstå hur en man kunde tacka nej och avvisa den dyrbara gåvan som en kvinnas kropp uppenbarligen ska vara.

När jag inte längre stod ut, gick jag till vakten för att påtala att vissa kvinnor tog sig friheter och bad om att få dem utvisade ur klubben. Vakterna svarade inte sällan med förvånade och frågande miner.

»Vad är det för fel på dig, ta dem till toaletten istället!«

Problematiken i samhället sträcker sig inte endast till att män objektifierar kvinnor och tar sig friheter. Den är långt mer invecklad och ingrodd i människosläktet. Sedan flera århundraden har kvinnans kropp föreställts vara mer åtrådd än mannens.

Det har skapats och byggts normer för att upprätthålla denna fiktiva sanning. I poesin, i alla skildringar är det mannen som jagar, som drömmer om att få ta del av hennes skönhet.

Problemet ligger i att mannen inte fått öva i att värdesätta sig själv och sin kropp tillräckligt. Mannen är därför lätt att förföra, han tackar inte nej till den som anses vara mer åtråvärd.

Vad är det för fel på dig, ta dem till toaletten istället!

Jag efterlyser en rörelse för att även mannen från barnsben tränas i självrespekt, i att sätta värde på sin kropp så som kvinnor får lära sig från födelsen.

Kanske låter dessa idéer aningen konservativa, kanske låter det som att jag förenklar allt för mycket. Men jag tror att jämställdhet är en väldigt komplext fenomen, med många apsekter.

För att åstadkomma resultat i de stora frågorna måste vi börja med de små. Om människan får lära sig att sätta värde på sig själv så kommer den också att sätta värde på andra.

Vi behöver skapa system för att arbeta mer strukturellt med genus och jämställdhetsfrågor redan på förskolenivå och upp till universitetet. Det ska vara en naturlig del i alla samhällets olika instanser men framförallt inom utbildningen.

Jag vill att vi inför ett nytt ämne i skolan som behandlar dessa frågor, låt oss kalla ämnet jämställdhet, där barn tränas i att respektera andra lika mycket som de tränas i att respektera sig själva.

Vi måste väcka allas medvetenhet och engagemang, även politikers. Så hör här jämställdhets och utbildningsministrar. Vill ni verkligen skapa förändring börja med de små och arbeta långsiktigt.

Om så görs kan vi förhoppningsvis om 30 år tala om jämställdhetsrevolutionen som startade med att modiga människor öppnade sina hjärtan och skrek ut med sin fulla röst, Mee too.

Nasser Naje Lazem är författare till Drömmar i vaket tillstånd en självbiografisk roman om krig, sanktioner, destruktiva maskulinitetsideal och drömmen om att fly till trygghet.