ledare Protesterna växer nu mot Serbiens nationalistiska och auktoritära styre. Men berättigad kritik behöver inte innebära att proteströrelsen är sympatisk.

Sedan slutet av förra året har protesterna rullat fram på Belgrads gator. Tiotusentals människor har riktat sin ilska mot den serbiske presidenten Aleksandar Vucics och landets nationalistiska och auktoritära styre.

Bakom protesterna står en som kallar sig Alliansen för Serbien. I likhet med demonstranterna i Frankrike bär många gula västar.

Men vilka är de och vad vill de? Det finns i själva verket goda skäl att kritiskt granska både Vucics och proteströrelsen.

Vucic har upprättat ett envåldsstyre med diktatorisk kontroll över medierna, inte olikt den auktoritära politik som bedrivs av Viktor Orban i Ungern och Jaroslaw Kaczynski i Polen.

Europaparlamentet har också formulerat skarpa anmärkningar och kräver att serbiska myndigheter ska ”förbättra situationen när det gäller yttrandefrihet och mediers frihet”. Vucic har till och med anklagats för att anlita huliganer för att angripa radikala företrädare, nu senast vänsterledaren Barko Stefanovic.

Den inskränkta nationalismen existerar på båda sidor.

Det skulle därför ligga nära till hands att tro att protesterna mot Vucic utgör ett progressivt alternativ. Den som exempelvis läser Aftonbladets rapportering skulle till och med kunna tro att det handlar om en del av en växande europeisk vänstervåg. Det är också en tes som lyfts fram i radikala medier i Europa.

Problemet är att berättigad kritik mot ett nationalistiskt styre inte behöver innebära att proteströrelsen är sympatisk.

Den serbiska journalisten Ana Vilenciahar i nättidningen Lefteast granskat Alliansen för Serbien. Hon är djupt kritisk.

Till att börja med konstaterar hon att Alliansen är konstellation av både vänster- och högerorganisationer. Informell ledare är Dragan Djilas, tidigare ordförande i det Demokratiska partiet och före detta borgmästare i Belgrad, känd för att med våld och bulldozers ha fördrivit romer. Ännu mer anmärkningsvärt är att även Movement Dveri ingår i Alliansen, en ultranationalistisk, antifeministisk och homofob gruppering.

Alliansen för Serbien har antagit ett gemensamt 30-punktsprogram.

Även det talar ett tydligt språk. Alliansen vill knyta närmare band med EU, men inte erkänna Kosovo. Den vill främja ekonomisk utveckling, men genom stöd till inhemska företag och protektionism mot omvärlden. Fattigdomen ska minska, men det ska främst ske genom individuella insatser och inte genom offentligt finansierad välfärd.

Ana Vilencia noterar till och med att Alliansens demonstranter attackerat en pride-butik, anklagat homosexuella för att ha »sålt« Kosovo och klistrat upp märken där homosexuella pekas ut som »onormala«.

Det går inte att dra några enkla slutsatser av händelserna i Serbien. Det som inledningsvis såg ut som en radikal protest har visat sig att åtminstone delvis vara något annat.

Hård kritik bör riktas mot Vucic, men också mot flera av aktörerna i Alliansen för Serbien. Den inskränkta nationalismen existerar på båda sidor.