Kurdo Baksi, Zoran Alagic

Debatt Problemen med integrationen eller utmaningar som verkligen finns ska på inga villkor förminskas. Men politikerna måste sluta låta som kopior av ett främlingsfientligt original, skriver Kurdo Baksi och Zoran Alagic.

Under Lasermannens dagar på 90-talet demoniserades främlingshatare, rasister och nazister, medan det nu är invandrare, EU-migranter, asylsökande och tiggare som kan sägas demoniseras.

Utrikesfödda anses inte längre som tillgång för det svenska samhället utan en belastning. Individens förmågor och styrkor träder tillbaka för en mer eller mindre riktig bild av kollektivets svagheter.

Och nu ser vi dagligen hur aktörer fyller medvetet sociala medier med oron för migrationens effekter och för flyktingpolitikens följder vilket leder till att de ständigt uppkopplade ute i stugorna tar alla uppgifterna på allvar.

Dock grundar sig påståenden allt oftare på känslor istället för på korrekta fakta. Trumps berömda »Last night in Sweden«-uttalande bör vara en varningsklocka för många. När sedan korrekta fakta presenteras så tas det som fake news eller bortförklaringar, eftersom sanningen eller känslan redan har bekräftats på Facebook.

Ingen har missat att migration, flyktingar och integration i fokus i årets valrörelse. Det är inte felaktigt men det är också viktigt att hela integrationsproblematiken diskuteras.

Integrationsdebatten handlar sällan om svenskar med invandrarbakgrund som brottas med bostadssegregation, långtidsarbetslöshet, diskriminering.

En betydande komponent i en seriös integrationsdebatt är synen på medmänniskan.  Integrationsdebatten handlar sällan om svenskar med invandrarbakgrund som brottas med bostadssegregation, långtidsarbetslöshet, diskriminering, utanförskap och drygt 5 000 hatbrott per år i Sverige.

Samtidigt präglas både högern och vänstern av en oförmåga att sätta fokus på institutionell rasism och de diskriminerande (eller motverka diskriminering). Under den begripliga frågan »hur mycket invandring tål Sverige?« förvandlas dock integrationsdebatten till pyttipanna.

Det mest oroande är att etablerade partier i princip själva och med hjälp av verkliga problem har flyttat fokus och använder alltmer Sverigedemokraternas språkbruk.

Istället för att beskriva sin nödvändiga ompositionering utifrån en egen ideologisk grund så låter man som en kopia av ett främlingsfientligt original.

Vi är inte blinda! Problemen med integrationen eller utmaningar som verkligen finns ska på inga villkor förminskas.

Det är inte konstigt att det förekommer problem när så många nyanlända finns i landet efter 2015.

Ordningsmakten har larmat om att oron tilltagit i utsatta områden, men samtidigt har vi inte kunnat se motsvarande ökning i statistiken.   Hedersförtrycket sprider sig. Samhället fragmentariseras.

Bilden av Sverige blir mer och mer tudelad.

Å ena sidan välstånd och lugn i blomstrande ”gated communities”, men med oro och rädslor under ytan.

Å  andra sidan problemområden där människor är trångbodda och myndigheter har dålig kontroll, men där det ändå blir bättre och vi kan läsa nyhetsartiklar som konstaterar att »fler jobbar, inkomsterna är högre, bidragen lägre och färre är helt utanför systemen«, om man ser situationen på tjugo års sikt.

Det gäller att balansera rätt i frågan. Media bör fortsätta vara konsekvensneutrala i sina publiceringar och sedan måste politikerna vara tydliga med lösningarna och inte exploatera (eller fördöma) människors naturliga rädslor.

Kanske befinner vi oss i en tid där allt kan hända? En brytningstid där möjligheter och hot sover sida vid sida.

Det är vi själva som avgör var vi vill vara om ytterligare tjugo år. Det gäller nämligen att hålla två tankar i huvudet på en och samma gång.

Frågan vi måste ställas oss är vilket samhälle vi vill vakna upp i.

Vi ser möjligheterna, men vi inser farorna. Det brukar sägas att det kinesiska tecknet för »kris« är en sammansättning av »fara« och »möjlighet«. Där står Sverige i dag.

Vill du vara med på den resan så kan du bidra där du befinner dig.

Kurdo Baksi är örfattare och opinionsbildare Zoran Alagic är debattör