Bild: stock.xchng

Kriget i Georgien ställer många frågor. Både globalt och i Stockholm. I internationell debatt drar de flesta slutsatsen att kriget visserligen var kort, men en politisk vändpunkt med stor räckvidd, ett slags "point of no return". I nya New York Review of Books skriver till exempel George Friedman att det markerar den gamla ryska imperiepolitikens återkomst. Men det behöver inte bli så.

Nicolas Sarkozy har efter snabb men vinglig start lyckats få Ryssland att lova återtåg från det egentliga Georgien. Gränsen mot Syddossetien ska övervakas av EU-observatörer. Georgiens president har samtidigt tvingats till skriftligt löfte att inte återupprepa sitt försök att lösa konflikten om sydossetiernas vilja till autonomi med våld. Det är en bra början.

Men många frågor om kriget är fortfarande obesvarade. Varför gick Georgien till anfall mot Sydossetien den 7 augusti? De besköt bostadsområden, sjukhus och skolor. Använde klusterbomber. Ossetier var på flykt. Saakasjvilis försök att lösa konflikten militärt hade utan tvivel utlöst etniska rensningar. Var det hans kalkyl?

För att hitta vägar att lösa konflikten, med mänskliga rättigheter som politisk grund, måste frågorna få svar. Under veckorna efter kriget har de – om klusterbomber, övergrepp och brända byar – uteslutande ställts till Medvedev. Nu måste även Georgien förklara sin politik. EU och Sarkozy försöker uppenbarligen pressa båda parter. Men varför har då den politiska retoriken, i synnerhet Carl Bildts, uteslutande varit riktat mot Moskva och inte alls mot Tblisi?

I Europa har kriget använts som argument för att försöka vända den nedrustningspolitik som präglat nästan alla unionsländer sedan 1989. Nu framställs Ryssland återigen som ett säkerhetspolitiskt hot mot EU. Det finns starka militär-industriella och politiska nätverk som arbetar hårt för att fixera tanken på ett nytt kallt krig. Om man accepterar den verklighetsbeskrivningen så blir verkligen kriget i Georgien en ödesdiger vändpunkt.

I Sverige har regeringen nu meddelat att de tänker skjuta upp sin proposition om den svenska försvarspolitikens inriktning. Sten Tolgfors säger att Rysslands krigföring i Georgien ställer nya krav på Sveriges försvar. I media får vapenhöken Bo Pellnäs genast utrymme att kräva mer pengar till militären. Socialdemokraterna och miljöpartiet menar att Georgien är svepskäl för att slippa en proposition som regeringen inte hinner bli färdig med. Det låter som tunt oppositionsgläfs. I stället borde de ta chansen och ifrågasätta hela den hotbild som nu växer från de kaukasiska bergstrakterna och kastar sin skugga över hela Europa.

Nu är det tid att ställa frågor. Om bara några månader kan det vara för sent.