Nu måste vi se till att människor som bosätter sig här blir en del av samhället. En mer expansiv ekonomisk politik är en hörnsten i det arbetet, skriver riksdagsledamöterna Sara Karlsson och Lawen Redar.

I fredags presenterades en överenskommelse mellan regeringen och M, C, FP och KD som ett svar på den senaste tidens kraftigt ökade antal asylsökande i Sverige.

Den innehåller flera bra delar som rör kommunernas gemensamma ansvar för mottagandet, ökade resurser till kommunerna och olika åtgärder för en bättre etablering.

Men till vår och många andras besvikelse innehåller överenskommelsen också åtgärder som tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för familjeåterförening. Varför det är en dålig idé har många argumenterat väl för redan, till exempel i Arena idés podcast ”Människor och migration”.

Vad som kanske ändå är mer oroande än åtgärderna i sig är vad som händer i förlängningen av överenskommelsen.

Syftet med tillfälliga uppehållstillstånd och försvårad familjeåterförening är ju inte att sabba etableringen, utan att få Sverige att bli ett mindre attraktivt land att söka asyl i – så kallad negativ signalpolitik.

Eftersom alla EU-länder har samma åtaganden att ge asyl till skyddsbehövande är det så olika länder agerar, i en asylrättens Svarte Petter-lek. Överenskommelsen är på det sättet ett brott mot den grundläggande hållning som de flesta tidigare stått för i svensk politik, och som fortfarande är vår.

Men att detta kommer få mer än marginella effekter på ”söktrycket” är det nog få som tror. Snarare riskerar vi bara att bidra till ett ”race to the bottom” för flyktingars villkor bland olika EU-länder.

De saker som har störst betydelse för att många människor vill söka asyl i Sverige är sannolikt att det finns nätverk av landsmän och släktingar här, samt att Sverige är ett land med rykte om att respektera mänskliga rättigheter och att vara ett gott land.

Saker vi knappast vill eller kan göra särskilt mycket åt.

Men vad händer då om de effekter av överenskommelsen som en del hoppas på uteblir? Vilka krav på försämringar för utsatta människor kommer då att ställas? Risken är att vi slår oss fast i en nedåtgående spiral som någon annan dirigerar.

I stället bör vi betrakta förra veckans överenskommelse som en parentes och fokusera på det som vi vet är det centrala, nämligen hur människor som bosätter sig här ska kunna bli en del av samhället – våra arbetskamrater, grannar, älskare och vänner.

Det finns mycket att göra för att ta tillvara den potential som invandringen utgör, och en mer expansiv ekonomisk politik är en hörnsten i detta arbete som också handlar om hur vi bygger ett starkare samhälle för alla.

Samtidigt behövs strukturella förändringar i EU:s flyktingmottagande, och regeringen bör fortsätta med det påbörjade arbetet för att skapa en bättre fördelning mellan EU:s medlemsländer, både av människor och initiala kostnader. I arbetet med att omforma EU:s flyktingpolitik måste också frågan om lagliga vägar inbegripas.

Tillsammans skulle EU ha stor kapacitet för hantering av ansökningar om humanitära visum eller asyl på plats, och tillsammans med ett gemensamt ansvarstagande för mottagande skulle systemet bli både säkrare och effektivare.

Det skulle också minska andelen asylsökande till Sverige, men det är något helt annat att pressa andra EU-länder än att pressa de redan oerhört utsatta människor som söker skydd här.

Givet migrationsfrågans tyngd och det osäkra parlamentariska läget är det på goda grunder ett brett samarbete har sökts, och den ambitionen bör fortsatt finnas. Men vi får inte låta den senaste tidens signalpolitiska pseudodebatt kapa den politiska dagordningen.

Hur vi hanterar den situation vi står mitt uppe i och som lär fortgå kommer att påverka utvecklingen av samhället och ekonomin, på både kort och lång sikt. Men det är också avgörande för vår värdighet. Det är en fråga om vilket samhälle vi är och vill vara.

Sara Karlsson (S), riksdagsledamot
Lawen Redar (S), riksdagsledamot