Miljöpartiets Max Ahlborn förminskar feminism till att handla om hans privata agenda istället för politik, skriver frilansskribenten Sara Abdollahi i en debattreplik.
Max Ahlborn från Miljöpartiet, ett liberalt parti, har valt att basera en hel debattartikel utifrån endast rubriken på min artikel. Det är en redaktör som har satt den. Men jag vill ändå ge en kort replik till hans artikel som jag tycker förminskar feminism till att handla om hans privata agenda i stället för politik.
Jag skrev ingenstans att jag inte välkomnar män eller att inte män ska vara feminister. Snarare tvärtom, män borde vara mer närvarande. Det jag däremot skrev var att feminismen är en fråga om materiella rättigheter. Det betyder inte att den är en kvinnofråga. Utan att fördelning av makt är viktig fokus för att vi ska nå frigörelse för alla. Jag tycker det är brist på politisk vision när han väljer att basera en hel debattartikel på känsloargument med passiv aggressiv ton för att han känner sig angripen personligen. Av någon konstig anledning.
Det är även märkligt att han ger en rad feminister som exempel som får symbolisera de feminister som för kampen på ett bra sätt. Samtliga som han räknar upp tillför till den feministiska kampen på sitt alldeles utmärkta sätt. Men feminismen är ingen enhetlig rörelse. Rasifiering, klass, kön påverkar våra olika förutsättningar att vara med i kampen samt på vilket sätt vi för den. Däremot kan vi alla solidarisera oss och det är viktigt för att nå ett bättre samhälle. Men poängen är att alla kan inte likt mig, Max Ahlbom och de personer som han räknar upp ständigt synas och höras. Därför blir också att räkna upp vilka som är “goda” feminister ett osynliggörande av de vars röster inte hörs.
För mig står feminism för frigörelse tills alla blir fria, oavsett om det passar liberalers agendor eller inte. Jag kräver och jobbar aktivt för faktiska åtgärder. Symbolisk feminism är för mig bra men sekundärt. Det handlar trots allt om överlevnad och inte en PR-kampanj eller att vinna billiga poänger.
Kvinnors underliv spricker på grund av dålig förlossningsvård, kvinnor våldtas, kvinnors löner ligger skamligt lägre än mäns löner. Behöver jag fortsätta?
Och Ahlborn skriver en debattartikel om att det är fel att kvinnor kräver materiella rättigheter som skulle få slut på dessa orättvisa villkor. Att det är elakt att ifrågasätta sina förtryckare och vilja leva i en värld utan våld. Att det är fel att jag kräver mer av män som kallar sig feminister än enbart läpparnas bekännelse. Att jag vill ha en jämn resursfördelning av makt.
Det bekymrar mig att Max Ahlbom tycker jag ska ge de män som kontaktar mig och vill att jag ger input angående deras jämställdhetsarbete över en middag. Det bekymrar mig att han inte ser problematiken med att kvinnor jobbar gratis. Att vi tacksamt ska höja mäns status med vår kunskap i utbyte mot bröd och vatten. Istället för att få betalt i pengar som män får för sitt arbete.
Varför inte ifrågasätta vad det är som gör att vissa har mer makt än andra? Skulle det vara så farligt om den grupp människor som inte faller in under kategorin vita liberala män får åtnjuta samma rättigheter och frihet som dessa? Det verkar så när jag läser Max Ahlboms artikel.
Feminism handlar mindre om män som har privilegiet att skämtsamt skriva under sin debattartikel med “vit kränkt man” och mer om hur vi slipper att ständigt behöva förhålla oss till att kränka de med makt när vi kräver självklara rättigheter för de utan makt.
Feminism är en politisk fråga, en frihetsrörelse, en rörelse vars mål är att upplösas när patriarkatet är krossat. Feminism är ingen fedorahatt du kan ta på dig för att vara fin. Feminism är ingen debattfråga. Det är en kamp, ett commitment, och en fråga om livsöden.
Sara Abdollahi, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
