Det verkar vara närmast tabu att fundera på om Säpo gör rätt när man tycks satsa allt på att förebygga en jihadistisk terroristattack. 

Det är bara alltför lätt att håna säkerhetspolisen för det stora pådraget, som slutade i att den 22-årige irakiern släpptes, befriad från alla misstankar om terroristbrott.

Men villospår kommer alltid att dyka upp och i upphetsade lägen snabbt spridas mellan olika länders säkerhetstjänster. Och det ligger i själva definitionen av en säkerhetspolis att den hellre bör ta det säkra för det osäkra.

Heder åt åklagaren Hans Ihrman som höll huvudet kallt och inte hittade någonting som gick att väcka åtal för.

Det Säpo däremot bör kritiseras för är att man helt i onödan dramatiserade det hela genom att gå ut med ett rikslarm om 22-åringen.

Uppenbarligen hade man inte en susning om att han i hög grad var åtkomlig, att han sedan september levt i ett asylboende i Boliden med namnskylt på dörren. Hans Facebook-konto tydde inte på någon beundran för IS, tvärtom hade han ju flytt från Mosul sedan jihadisterna erövrat staden, och han fanns givetvis i migrationsverkets register.

Hur ska Säpo med någon slags legitimitet kunna begära och få rätt till mer sofistikerade övervakningsmetoder, när man inte ens klarar av att googla?

Tillsammans med säkerhetspolisen bär en del av de svenska medierna ett tungt ansvar för namnpubliceringen i samband med rikslarmet, ett ”straff” som kommer att följa 22-åringen genom resten av livet.

Det faktum att han anhållits i sin frånvaro på den lägre misstankegraden om terroristbrott borde ha manat medierna till större försiktighet. Men de flesta källkritiska ambitioner tycks ha släppt efter det senaste terrordådet i Paris.

Tidningarna har – fram till fadäsen med 22-åringen – ofta rakt upp och ner köpt de polisiära sanningarna, kolporterade av Säpos kommunikationschef, presschef och pressekreterare.

I de här upphetsade dagarna är det sällsynt med perspektiv och eftertanke, som är mediernas demokratiska uppgift.

Närmast tabu i det mediala terroristbruset är att fundera på om Säpo gör rätt när man tycks satsa allt på att förebygga en jihadistisk terroristattack. Häromdagen sa säkerhetspolisens chef Anders Thornberg att ”våldsbefrämjande islamism utgör det främsta hotet i Sverige idag”.

Det är självklart att den uppgiften är mycket viktig och kräver stor vaksamhet, inte minst att hålla ett öga på hemvändande krigare från Syrien. Men är de det enda, allt överskuggande hotet?

Faktum är att den våldsbejakande extremism som fram till i dag skördat flest dödsoffer i vårt land har John Ausonius, Peter Mangs och Anton Lundin Persson svarat för, och de var inte muslimer.