Sanders är kvar i nomineringsprocessen och har lyckats förflytta hela det politiska samtalet åt vänster. Det gör honom till en av valårets största vinnare, skriver Rasmus Lenefors, statsvetare (S).

»Jag är säker på att Hillary Clinton kommer att bli partiets kandidat. Det har Demokraternas etablissemang redan bestämt.«

Den här profetian kom från Atul, en arkitekt från New York som jag knackade dörr tillsammans med i Obamakampanjen, i ett propert villakvarter i Pennsylvania. Även om 2012 års presidentval fortfarande var nära två månader bort småpratade vi mellan väljarsamtalen om valet 2016.

Att Hillary Clinton skulle kandidera på nytt inför valet 2016 var redan då en lågoddsare. Likaså att Clinton skulle vara partietablissemangets kandidat. Det här valåret har dock visat att partieliten – inom båda partier – inte har nomineringsprocessen i sin hand.

Att Clinton skulle utmanas från vänster var i sig inte förvånande. En kandidat som representerar partibasen utgör snarare regel än ett undantag. Men få hade förväntat sig att Clinton fyra månader in på 2016 skulle delta i en utdragen kamp om Demokraternas nominering med en 74-årig socialist.

Bernie Sanders framgång, som till största del har skett bland unga väljare, är dock inte ologisk. Med en hederlig framtoning, en populistisk retorik och en med amerikanska mått mätt radikal agenda har Sanders skickligt ramat in och kanaliserat en befintlig ilska mot – och förändringsvilja kring – ekonomisk ojämlikhet, studieavgifter, frihandel, Irak-kriget, polisbrutalitet och överfyllda fängelser.

I flera fall har han inte bara lyckats förflytta den mer mittenorienterade Hillary Clinton åt vänster, han har även fått media att föra en annan samhällspolitisk diskussion. Det är, av en socialist i USA, en anmärkningsvärd bedrift.

Men även om Bernie Sanders tidigare under våren radade upp åtta vinster under nio nomineringsval var de flesta av dem relativt små och delegatfattiga delstater. Eftersom det heller inte har varit »winner takes all« har Sanders inte knappat in nämnvärt på Hillary Clintons ledning. För att gå om, eller åtminstone komma ikapp, Clinton skulle Sanders behöva ta hem några tunga pokaler, som New Yorks primärval förra veckan. Det vann Clinton med 16 procentenheter.

Under tisdagen får Sanders en ny chans när fem delstater röstar i Demokraternas primärval: Connecticut, Delaware, Maryland, Pennsylvania och Rhode Island.

Sanderslägret har siktet inställt på en vinst i den minsta delstaten (Rhode Island) och hoppas på en skräll i den största (Pennsylvania). Men aktuella opinionsmätningar antyder att det kommer bli en tung valnatt för Vermontsenatorn. Och även med bästa möjliga utfall för Sanders del kommer Clintons försprång i antal delegater sannolikt att växa.

Bernie Sanders har nyligen lovat att stanna kvar i nomineringsprocessen fram till Demokraternas konvent i sommar. Men trots en fortsatt framgångsrik pengainsamling och tusentals åhörare på sina kampanjevents innebar storförlusten i New York att Sanders utsikter att bli partiets kandidat i princip är obefintliga. Delegatmatematiken visar att Clinton skulle kunna ta hem segern även om hon förlorar samtliga återstående delstater.

Bernie Sanders kommer med all sannolikt inte att vinna Demokraternas nominering. Förenklat beror det på att Sanders inte har lyckats bygga en koalition mellan alla de unga som stöttar honom och andra väljargrupper.

Men att den 74-årige senatorn är Hillary Clintons enda kvarvarande utmanare och – framför allt – att han har lyckats förflytta hela det politiska samtalet i USA åt vänster gör honom ändå till en av valårets stora vinnare.

Rasmus Lenefors, statsvetare (S) som har arbetat i båda Barack Obamas presidentvalrörelser och praktiserade i Hillary Clintons återvalskampanj till senaten