Ledare Det finns människor med invandrings- och invandrarfientliga åsikter och värderingar i Sverige idag, men deras andel har inte ökat, utan tvärtom krympt över tid. Ändå växer SD. För att kunna bemöta framgången måste koden knäckas – och det snabbt.

Valresultatet verkar vara klart. Mandatfördelningen blir 144 för de rödgröna mot 143 för den borgerliga alliansen. Däremellan Sverigedemokraterna med 62 mandat.

Men många frågor återstår. En av dem gäller såklart regeringsfrågan. Kanske får vi svar först till jul, när risken för ett kostsamt och osäkert extra val tvingat partierna till de svåra kompromisser som kommer att bli nödvändiga.

Andra frågor kommer att ta ännu längre tid att få svar på. Vem röstade hur, och varför?

SVTs stora vallokalsundersökning Valu innehåller några nycklar. Över elva tusen väljare vid 100 vallokaler och 50 lokaler för förtidsröstning har svarat på frågorna i undersökningen.

Valu bekräftar mönster från tidigare val. Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd bland kvinnor och pensionärer, men är svaga bland ungdomar. Moderaterna är som starkast bland företagare, Centern bland jordbrukare. SDs väljare är överrepresenterade bland män, bland dem med låg utbildning, bland människor med LO-yrken, bland arbetslösa och personer som får sjuk- eller aktivitetsersättning.

Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne har gett ett ovärderligt bidrag till förståelsen av SDs väljare genom att studera nominerade och valda politiker i alla kommuner i valen mellan 1998 och 2014.

Att knäcka SD-koden handlar också om ett förnyat anti-rasistiskt arbete.

Forskarna har haft tillgång till mycket detaljerade registerdata om kandidaterna: inkomst, boendestandard, familjesituation osv. De konstaterar att SDs framväxt sammanfaller med två djupgående ekonomiska förändringar.

Dels Alliansregeringens arbetslinje, som sänkte skatten för »insiders« med jobb och samtidigt straffade »outsiders« med åtstramade trygghetssystem.

Det blev dyrare att vara med i facket, svårare att få A-kassa och svårare att kvalificera sig för sjukpenning.

Alliansens politik minskade inte det så kallade utanförskapet, utan vidgade tvärtom klyftan mellan outsiders och insiders. Den andra ekonomiska förändringen var arbetslösheten i spåren av finanskrisen 2008, som gjorde att vissa »insiders« fick en mer utsatt position.

Folke med flera visar att outsiders som förlorade på arbetslinjen är överrepresenterade bland SDs kandidater, och bland deras väljare. Detsamma gäller utsatta insiders.

Sverigedemokraterna har uppenbarligen fortsatt att framgångsrikt exploatera missnöje bland människor som varit de senaste årens relativa förlorare. De har kunnat mobiliseras för en politik som går ut på att, som forskarna skriver, omfördela resurser »från utlandsfödda till svenskfödda snarare än från höginkomsttagare till låginkomsttagare«.

Men varför? Människor som förlorat på den nyliberala arbetslinjen borde väl rösta till vänster?

En del av förklaringen kan vara en identifikationseffekt, menar forskarna. Missnöjda har förlorat förtroendet för etablerade partier, och lockats till missnöjespartiet SD, och sedan har nya relativa förlorare känt igen sig i dem som står på SDs valsedlar. (Jimmie Åkessons och de fyras universitetsutbildade gäng är här snarast ett undantag som bekräftar regeln.)

Men självklart hade Sverigedemokraterna inte kunnat locka väljare med sin idé om att människors förlust beror på invandringen om det inte funnits en invandringsfientlig, ofta rasistisk, resonansbotten bland människor i Sverige, som Kristina Lindqvist påminner om i DN.

I dagens Sverige finns det en hel del människor med invandrings- och invandrarfientliga åsikter och värderingar. Under lång tid krympte deras andel. När mätningarna började 1990 svarade nästan 60 % att det var ett bra förslag »att ta emot färre flyktingar« i SOM-institutets årliga mätning. 2015 var det drygt 40 % som tyckte att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar.

*Sedan dess har andelen gått upp till 53 % , men andelen är alltså fortfarande lägre än på 1990-talet.

För trettio år sedan svarade nästan 60 % att Sverige »borde ta emot färre flyktingar« i SOM-institutets årliga mätning, nu är det drygt 40 % som tycker att Sverige borde ta emot färre flyktingar.

Marie Demker visar elegant i boken Sverige och svenskarna – motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare (Atlas Akademi 2014) att gåtan som ska lösas är hur det kan komma sig att stödet för invandrarfientliga Sverigedemokraterna ökar, samtidigt som invandrarfientligheten minskar.

En förklaring är att rasistiska idéer inte har någon plats i de andra partierna längre. En annan att Sverigedemokraterna helt enkelt blivit allt skickligare på att mobilisera dem som delar deras åsikter just när det gäller invandring.

Mobiliseringen förenklas när människor får intrycket av att frågor som rör invandring är viktigare än fördelningspolitik. I det här valet kan mobiliseringskraften har stärkts av finansiering från alt right-högern, och mycket tyder på att de fick draghjälp av Putins botar på sociala medier.

Slutsatsen har åtminstone två delar. En förstärkt jämlikhetspolitik är oumbärligt. Hålet i socialförsäkringarna måste lagas, tryggheten på arbetsplatserna öka. Men det kommer inte att räcka. Att knäcka SD-koden handlar också om ett förnyat anti-rasistiskt arbete.

Sverigedemokraterna upplevde medvind under valrörelsen. En medvind som gjorde att deras sympatisörer tog sig rätten att »säga som det är« och vräka ur sig antisemitism, rasism, hat. I valstugor, på bussen, i själva vallokalen.

Medvinden förstärktes av farligt uppblåsta siffror. Men 17,6 % för SD, en sjättedel av väljarna, är tillräckligt för att få applåderna på de andra partiernas valvakor att framstå som ett hån mot människor i orten som får betala för rasisternas förnyade självförtroende med sina egna kroppar.

*Fotnot: Artikeln uppdaterad den 15 september 2018 kl 1533.