Om Socialdemokraterna i Stockholm vill mer än att få proteströster mot alliansen behöver de visa politisk vilja.

”Det är dags att börja tänka om för tiden rinner ut den kanske snart tar slut, och jag vet att det vi bygger upp nu, det blir en dag det våra barn ska ha.” 

Så sjunger Carola i ”Säg mig vad du stårfrån skivan ”Främling”. Med stöd av kören fortsätter hon sjunga: ”En tro på, framtiden, en tro på sanningen, en tro på gemenskapen, nångång (nångång), nånstans (nånstans) nån dag.”

Stockholm januari 2014. Det är valår i ett land som sedan en tid tillbaka har förändrats. Plötsligt är det vad jag hör att den hoppfulla poplåten handlar om. Att samhället glider isär och att det är dags att tänka om. Inte minst märks förändringarna i huvudstaden. Välfärdens institutioner – som kanske har tagits för givet – klarar inte längre av det de är ämnade för.

Det vill säga: sjukvården har svårt att klara vården. Skolan ger inte en likvärdig utbildning och långt ifrån alla elever får det stöd de behöver och har rätt till. Socialtjänsten saknar i allt för många fall tid och resurser för att se och hjälpa dem med störst behov. Segregeringen ökar. Det är kris i förlossningsvården. Det saknas bostäder. Tiggare är numera etablerade i stadsbilden. I förorterna bildas tältläger. Vårdvalet har fått resultatet att det finns fler vårdcentraler och bättre vård i välbärgade områden. Dessutom har vårdcentraler, hemtjänst och förskolor sålts ut till underpris.

I sista delen av succéböckerna i Engelforstriologin, Nyckeln, där ett gäng tonåringar tar upp kampen mot ondskans krafter, visar sig tydliga tecken på att apokalypsen närmar sig. Så borde även oppositionen i Stockholm – med tanke på senaste årens kortsiktiga vårdslöshetspolitik – uppleva situationen. Alliansens behandling av välfärden borde inte kunna innebära något annat än läge för smash.

Smashläge är dock det sista jag tänker på när jag på tunnelbanan och på helsidesannonser i tidningen möts av Socialdemokraterna i Stockholms kampanj Framtidskontraktet. Kontraktet innehåller bland annat löftena att ”Mindre klasser går före fler skattesänkningar” och ”Ordning och reda i vård och omsorg går före nya privatiseringar”. Vill de säga något överhuvudtaget? Mer urvattnade formuleringar är svårt att föreställa sig.

I kampen mot demonerna i Nyckeln inträffar vändpunkten för en av huvudpersonerna när hon drar sig till minnes ett råd: ”När vi stänger av våra känslor och ursäktar oss med att vi handlar rationellt… Det är då vi fattar några av de farligaste besluten.”

Det borde huvudstadens Socialdemokrater också ta in. Så snälla, beskriv med känslor vad ni anser om vad som har hänt de senaste åren, gör något som andas att ni drivs av en vilja till förändring, att ni någonstans tror att politik är att vilja något. Visa att gemensamma resurser ska användas för det gemensammas bästa.

Eller som Carola sjunger i refrängen:

”Oh säg mig oh säg mig oh säg mig, oh säg var vi står, jag måste veta nu,

Oh säg mig oh säg mig oh säg mig, oh säg var vi står, för jag vill ha en tro på det jag gör.”