Insikten om att man måste handla om man överhuvudtaget vill leva, är den som socialdemokratin behöver mest just nu.
Det finns ögonblick då historien vänder. Ibland är de inte så storslagna och tydliga som man gärna föreställer sig. Ibland är det först efteråt man begriper hur avgörande de faktiskt var.
Ett sådant ögonblick, skriver Björn Elmbrant i sin nya bok ”Innan mörkret faller”, var när Ernst Wigforss, den socialdemokratiske finansministern, ödesåret 1931 satte sig och skrev ”Den ekonomiska krisen” – en skrift som i praktiken skulle leda till att Sverige övergav de neoklassiska idéer som dittills hade lamslagit den ekonomiska politiken, och gav sig in på stimulansåtgärdernas oprövade väg.
Den gången var läget akut. Sommaren 1931 låg tyska Reichbank illa till, en rad österrikiska och tyska banker var på väg att kollapsa, nazisterna marscherade på Berlins gator och i Sverige ledde depressionen till fallande priser, ekonomisk stagnation – och framför allt till blixtsnabbt ökande arbetslöshet.
Något måste göras – men vad?
Elmbrant skriver att det var närmast en slump keynesiansk teori blev politisk verklighet i Sverige. Eller berodde det på personligt mod?
I ”Den ekonomiska krisen” skriver Wigforss ”… människan måste handla, om hon överhuvudtaget vill leva, och därför tvingas hon handla på grundval av begränsade och osäkra kunskaper.” Wigforss hade tagit ett beslut av existentiell natur. Hellre än att stilla stå och se på medan befolkningen sjönk ner i ett träsk av fattigdom och meningslöst, tänkte han våga språnget ut i det okända.
Man säger att historien aldrig upprepar sig. Ändå kan lärdomarna från den hjälpa oss att styra bort från de värsta blindskären. Elmbrant säger inte explicit, men menar ändå, att den svenska krispolitiken var avgörande för att nazismen inte fick fäste hos oss. Stimulanspaketet räddade den svenska demokratin, medan stora delar av Europa kastades in i det kaos som ledde till krig och utplånandet av stora delar av befolkningen.
I torsdag pekade (den möjligen tveksamma) Yougovmätningen ut Sverigedemokraternas som landet största parti. Även om så inte är fallet, verkar SD ha vuxit en del under sommaren.
Medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter på Harpsund och förhandlar om ännu en stram budget, sprider sig oron. För vad händer om regeringen nu när det är skarpt läge väjer för de stora utmaningarna: Att minska klyftorna och arbetslösheten och ta tag i bostadsbyggande och andra infrastrukturella förbättringar? Kommer misstron och uppgivenheten att öka? Och kommer i så fall SD att blir ännu mer framgångsrikt?
Man kan faktiskt läsa Björn Elmbrants bok som en thriller där slutet är känt. Då blir det omöjligt att värja sig mot den otäcka, sugande känslan av 1930-talets politiska kaos är på väg tillbaka. Då, liksom nu, finns det en uppsjö av totalitära tankar och reflexer som kan ge näring åt auktoritära partier. Man önskar bara att någon – under en paus i budgetsamtalen – ville sticka åt Magdalena Andersson ett exemplar av Wigforss gamla skrift.
För insikten om att man måste handla om man överhuvudtaget vill leva, är den som socialdemokratin behöver mest just nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
