Richard Olsson. Flash Developer in Malmö, Sweden.

Vad vill vi ska vara vägledande för den svenska skolan: valfrihet eller jämlikhet? Det frågar sig Richard Olsson, skribent och debattör.

“Stoppa valfriheten” sjöng Doktor Kosmos på skivan i min CD-spelare. Jag var 16 år, och hade ironiskt nog just börjat på det nystartade JB-gymnasiet – en skola som jag helt fritt hade valt. Det skulle dröja ett år eller två innan jag började inse vad vinstintresset gör med en skolverksamhet, och ytterligare nästan tio innan de där textraderna om “lilla vitsippans personligaste skola” sjunkit in.

Den må vara omhuldad av sarkasm och dragen till sin spets, men kritiken i Gävle-bandets popdänga mot det vi kallar valfrihet är inte desto mindre legitim. Tio år innan vinstdebatten, skolkonkurser och skenande segregation var den bara lite före sin tid.

I dag konstaterar Skolverket att det fria skolvalet skapar segregation. Uppdrag Granskning avslöjar hur familjernas valfrihet är en chimär när det i stället är skolorna som väljer elever efter lönsamhet. Vi vet att konsekvensen av att välja fel kan vara borttappade betyg eller en skola som slår igen från en dag till nästa. Därför måste det vara dags för en förutsättningslös diskussion om det fria skolvalet.

Den senaste internationella PISA-studien visar hur Sverige med sitt unika system rasar mot botten i listan över skolnationer, och forskare efter forskare pekar på det fria skolvalet som det bakomliggande systemfelet. Då måste vi kunna prata om det, och tänka utanför de ramar som inte kommit av naturlag, utan skapats av en politisk reform på 90-talet.

I debatten vågar dock knappt ens de mest radikala kritikerna av riskkapital och vinst i välfärden ifrågasätta skolvalet. Det anses vara för många som har vant sig och tycker om det. Men det är inte själva synen på valfrihet som är skiljelinjen.

Det är självklart positivt att få välja själv – därom är alla överens. Därför behöver vi ta debatten vidare och fundera över vilket pris vi som samhälle är beredda att betala för den friheten.

Kanske kommer vi fram till att priset är för högt, på samma sätt som de flesta svenskar är överens om att solidariskt finansierad välfärd är värd mer än friheten att slippa betala skatt och att trafiksäkerhet är viktigare än den individuella friheten att välja hur snabbt man ska köra.

Kanske kommer vi fram till att jämlikhet ibland är viktigare än valfrihet, och att vi litar på den forskning som konstaterar att de svagaste eleverna stärks i en blandad skola, utan att de starkaste eleverna försvagas.

Men då måste vi börja med att prata om det fria skolvalet överhuvudtaget. Vi måste prata om det på ett sätt där det inte är ett trumfkort att säga att “folk har vant sig” och lämna diskussionen.

När någon på detta vis kväser debatten kan jag inte låta bli att undra om de är rädda för vart diskussionen skulle leda. Har de kanske redan vägt argumenten i sitt huvud och konstaterat att friskolereformen nog blev fel trots allt.

Det måste debatten få utvisa. Därför är det hög tid att sluta fokusera på hur det ser ut i dag eller hur det såg ut på 1990-talet och i stället börja fundera på hur vi ska nå dit vi vill i framtiden. Vi måste våga ta ställning i frågan om vad som ska vara vägledande – valfrihet eller jämlikhet.

Rapporter som påvisar den svenska skolans katastrofutveckling duggar allt tätare nu för tiden. Varje gång som en ny rapport dimper ner sätter jag på Doktor Kosmos-låten igen. Jag gör det inte för att jag hatar valfrihet, utan för att jag älskar jämlikhet.

Richard Olsson, skribent och debattör.