Den konservativa rörelsen i USA är närmare den absoluta makten än någonsin. Men vad händer när deras fantasivärld ska möta den kalla verkligheten?
Mitt Romney kan vinna det amerikanska valet i november. Det gäller att vänja sig vid den tanken. Men samtidigt är republikanerna bara ett snedsteg från avgrunden.
Veckans cirkus kring Todd Akins påstående om våldtagna kvinnor och graviditeter avslöjade republikanernas dilemma. Romney och andra gör nu allt för att stöta ut Akin från höstens senatsval. Men Akins ståndpunkt, att abort ska förbjudas även efter incest och våldtäkt, är faktiskt partiets officiella. Den delas av de unga konservativa som stormade in i kongressen efter den enorma valsegern i mellanvalen 2010.
Romneys val av Paul Ryan som vicepresident är tecken på att den så kallade konservativa rörelsen nu helt dominerar republikanerna. Tepartyrörelsen har inte bara inlemmats i partiet, utan också med stor kraft drivit det ännu längre högerut. Akin är ingen extremist med solokarriär, utan en ganska normal representant för ett extremt parti.
För fyra år sedan läste alla USA-intresserade Martin Gelins bok “Det amerikanska löftet” om Barack Obamas framgångsrika valkampanj. Nu kommer “Den amerikanska högern” som ett slags pendang. I den skildrar han den konservativa rörelsens långa och uthålliga marsch från marginalen in mot maktens mitt. Det är en fantastisk bok. Man läser som en raket.
Gelin passerar alla viktiga milstolpar: Barry Goldwaters förnedrande valnederlag 1964 som tände revanschismens eldar, Richard Nixons geniala blick för opinioner och Ronald Reagans bekymmerslösa aura.
Berättelsen utvecklas till en lektion i hur man tålmodigt skapar verklig samhällsmakt. Gelin beskriver konservatismen dels som en folkrörelse: ett myller av organisationer, ideellt arbete, entusiastiska människor och en politik som vilar säkert på starka värderingar. Dels som ett exakt samordnat kampanjmaskineri finansierat av landets superrika plutokrater.
Jag älskar känslan att läsa och plötsligt förstå det gåtfulla. I ett avsnitt reser Gelin med två urkonservativa i West Virginias bergstrakter där den förlamande fattigdomen har vit hudfärg. De vanliga förklaringarna varför vita män från arbetarklassen röstar höger, och på så vis anses förneka sitt eget bästa, känns plötsligt ihåliga.
Gelin upptäcker i stället att deras slutsatser vilar på historiskt grundade övertygelser hur förfallet bäst motarbetas. För dem är välfärdsstaten inte lösningen, men orsaken. De har fel. Man vet att USA:s olika välfärdsprogram verkligen trycker tillbaka fattigdomen, och att den återkommer när de dras tillbaka. Men det innebär inte att de som röstar höger i delstatens småstäder är lurade. De har bara andra erfarenheter – och värderingar.
“Den amerikanska högern” är en oerhört pessimistisk bok. Gelin upptäcker hur delar av den konservativa rörelsen helt enkelt gett upp själva idén om USA och ”det amerikanska”. Nästa naturliga steg högerut är att avskaffa hela den federala staten.
Men är den här radikala rörelsen verkligen så stark som det verkar? Jag är inte så säker.
Martin Gelin betonar kontinuiteten i deras frammarsch. Men kan man inte tvärtom betrakta åren mellan det stora nederlaget mot Obama 2008 och den stora återkomsten i kongressvalen 2010 som ett avgörande, ja kanske historiskt, brott i berättelsen om de konservativa republikanerna? Det var ju då reaganiterna trängdes undan, extremisterna tog över och partiet gled in i ett tillstånd av lycklig galenskap. Kontinuiteten bröts av en revolution.
Den konservativa rörelsen började i själva verket äta sina egna och långsamt falla sönder inifrån. Gelin noterar flera tecken: hur gamla konservativa lämnar partiet, disciplineringen och likriktningen hårdnar och dörrarna mot omvärlden stängs. Förra året skrev en avhoppare att partiet börjat likna ”en apokalyptisk sekt”.
Republikanerna har bosatt sig i en fantasivärld. Paul Ryans berömda plan för ekonomisk politik och Todd Akins filosoferande om kvinnors kroppar fungerar fint under långa glada luncher på partikonventet i Tampa Bay. Men vad händer när de luftiga drömmarna ska möta den kalla verkligheten?
Den konservativa rörelsen är närmare den absoluta makten än någonsin. De kan vinna nu Vita huset, hela kongressen och dominera Högsta domstolen. Samtidigt är de bara ett litet snedsteg från avgrunden. Redan nu är det dags att ställa två avgörande frågor: hur de hanterar en seger alternativt ännu ett nederlag. Instabiliteten i det till synes starka har blivit så flytande att inga svar kan uteslutas. Vid seger är svaret en möjlig mardröm.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
