Reinfeldts och borgerlighetens försvar så fort arbetsmarknadens problematik nämns är bisarra anklagelser om protektionism.
Det var hög tid för en rejäl diskussion om EU-valet med tydliga skiljelinjer mellan höger och vänster. Gårdagens partiledardebatt i riksdagen uppfyllde alla dessa önskningar. Nästan.
De sylvassa replikskiftena mellan Fredrik Reinfeldt (M) och Mikael Damberg (S) var politikgodis som handlade om en av EU:s viktigaste frågor: Arbetsmarknaden. Diskussionen underströk att Reinfeldt inte bara har fel åsikt utan även har bytt position, framstår som okunnig, har bristfällig kontakt med verkligheten och är skamlöst populistisk.
EU har varit suveränt på negativ integration (riva hinder och skapa gemensamma marknader) men sämre på positiv integration (komplettera öppenheten med sociala och fackliga rättigheter). Det är grundfrågan, men det bekymrar inte statsministern.
I sin attack kunde Damberg använda självaste EU-kommissionen, som senast till midsommar vill veta varför Sverige tillåter ett evigt staplande av visstidsanställningar. Statsministern har en fajt med EU eftersom han vill att svenska löntagare ska ha sämre anställningsvillkor än övriga EU-medborgare.
Reinfeldts och borgerlighetens försvar så fort arbetsmarknadens problematik nämns är bisarra anklagelser om protektionism. Det är populistiskt och felaktigt. Den kloka vänsterns syn har alltid varit att kombinera just negativ och positiv integration, så att människor inte utnyttjas.
TCO:s chefjurist Samuel Engblom framhåller att det är regeringen som har bytt position. En verklighetsfrånvänd Reinfeldt försvarar dagens utstationeringsregler, trots problemen som de medför. Minns vintern 2006-2007, då Sven Otto Littorin faktiskt blev osams med Svenskt Näringsliv och försvarade den svenska modellen med kollektivavtal.
Dessa frågor är del av en större problematik som oroar progressiva politiker, fackföreningar och debattörer i hela EU. Finanskrisen har inte bara medfört skrämmande arbetslöshetssiffror: 26 miljoner arbetslösa, varav sex miljoner ungdomar.
Arbetsmarknaden har polariserats i krisens fotspår, våra samhällen delas upp mellan vinnare och de som hoppas på ett påhugg via sms. Prekariatet växer – vilket får en direkt konsekvens för jämlikheten.
Att koppla utvecklingen på Europas arbetsmarknad till den växande ojämlikheten – symboliserad av rockstjärneekonomen Thomas Piketty – och sedan gräva i EU:s verktygslåda är det nästa naturliga steget i en radikal Europasyn. Tyvärr verkar inte S vara intresserade av att ta det. Marita Ulvskog har deklarerat att hon inte ens år 2014 är för ett svenskt EU-medlemskap. Hon föredrar ett EES-avtal med Norge.
Damberg tvingades förklara såväl Ulvskogs uttalande som en S-formulering om att en EU-skatt ”på finansiella aktiviteter kan prövas”. En illustration av det krisartade tillståndet för progressiv EU-debatt i Sverige.
Idén att EU ska beskatta miljöförstöring och finanskapitalism är en självklarhet i europeiska vänsterkretsar, gärna i syfte att solidariskt utjämna skillnader mellan rika och fattiga delar av unionen.
Att svensk höger däremot ser EU som en marknad där löntagarnas rättigheter försämras är logiskt. Men att den svenska EU-diskussionen bland progressiva alltjämt har en nationalistisk grimma, och i vissa fall handlar om att lämna EU och falla i Norges armar, är – milt uttryckt – tragiskt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
