Överenskommelsen om överskottsmålet går på tvärs med den internationella debatten.
Sverige och större delen av västvärlden brottas med ett riktigt stort ekonomiskt problem: Både hushåll och företag spenderar alldeles för lite pengar.
Hushållen konsumerar inte. Och när ingen handlar så vill företagen inte producera. Hjulen börjar inte snurra, tillväxten tar inte fart. Istället för att producera nya varor, går företagens vinster till utdelningar. Utdelningarna investeras i redan existerande tillgångar som fastigheter och aktier, en utveckling som gynnas av de låga räntorna som blivit följden av den låga konsumtionen.
Fenomenet har benämnts “sekulär stagnation” av den amerikanske ekonomen Larry Summers. Nya böcker skrivs ständigt i ämnet. I våras kom ekonomen Robert Gordons 750 sidor långa “The rise and fall of American growth”. Den ansedda tidskriften Foreign affairs gjorde ett temanummer kallat “How to survive slow growth“.
Många ekonomer ser globaliseringen, minskad omfördelning och de stillastående realinkomsterna för stora delar av medelklassen som orsaken. Och många är överens om en lösning: att staten kliver in och för en expansiv finanspolitik för att få igång ekonomin.
Och staten har ett guldläge på grund av de låga räntorna. »Rekordlåga räntor kan ge regeringen drömläge« lyder rubriken i SvD Näringsliv den 17/8. Artikelförfattaren konstaterar att »Negativa räntor innebär att svenska staten får betalt för att låna pengar«. »Om staten skulle vilja expandera finanspolitiken och exempelvis investera i infrastruktur så har det aldrig funnits ett bättre tillfälle finansieringsmässigt«, fyller Swedbanks chefsanalytiker Pär Magnusson i.
Så hur resonerar svenska politiker om den här gigantiska utmaningen, vad är deras svar på den »sekulära stagnationen«?
Märkligt nog går deras lösning i helt motsatt riktning. De föreslår att staten ska möta utmaningen, inte genom att investera som man skulle kunna tro av den internationella debatten, utan genom att spara.
Det nya överskottsmålet som förhandlades fram mellan regeringen och den borgerliga oppositionen fastställer överskottsmålet till 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Det innebär att staten ska föra en åtstramande finanspolitik. Till det kommer att statsskulden inte ska ner från dagens närmare 40 procent till 35 procent av BNP (extremt lågt i ett internationellt perspektiv).
Sverige försöker alltså spara sig ur en efterfrågekris.
Överskottsmålet infördes efter finanskrisen 1990 för att råda bot på en i internationell jämförelse skenande statsskuld, negativ tillväxt, hög arbetslöshet och omvärldens misstroende mot statsfinanserna. I dagsläget har vi inget av dessa problem. Överskottsmålet framstår därför som en rent kontraproduktiv politik som istället för att öka tillväxten, riskerar att sänka den.
Därmed riskerar Sverige att falla ännu djupare ner i den sekulära stagnationen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
