Den som bara fokuserar på det partipolitiska har missat poängen.
Härom veckan, i riksdagens talarstol, visade Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt hur man bäst bekämpar Sverigedemokraterna: man behandlar dem som vilket annat parti som helst, och ställer dem till svars för den politik de för. Sjöstedt konstaterade att Sverigedemokraterna ville sänka bolagsskatten och därmed gynna storbankerna, och frågade helt enkelt Jimmie Åkesson varför de tyckte så. Varför lägga skattepengar på att öka bankernas vinst, i stället för att använda dem till skola och vård?
Det var en genial fråga. Den ställde sig mitt emellan Sverigedemokraterna och ett stort antal av deras väljare, utan att ge SD-ledaren minsta möjlighet att skylla på invandrare. Och Åkesson tappade förstås målföret. Eftersom hela partiets politik handlar om etnicitet, fanns ingenting att säga – mer än att stapplande stapla obegripliga floskler.
Den som har en tillräckligt stor skämskudde för att se hela klippet förstår potentialen i den typen av argument. Nu ropas det också på mer av den varan. Visa för arbetarklassen att Sverigedemokraterna röstar med borgerligheten, sägs det i vänsterkretsar, och den kommer att dra tillbaka sina sympatier. Ge folk ett progressivt oppositionsalternativ, och Sverigedemokraternas positionering som ”enda oppositionspartiet” faller platt till marken.
Det är en utmärkt strategi, och det finns bara en hake med den: den är så enkel att använda att det finns en risk att man låter bli den svårare och viktigare frågan om rasismen.
Visst är Sverigedemokraternas riksdagsplats en betydande plattform för rasismen i Sverige, och det skulle vara en antirasistisk seger om partiet tvingades lämna riksdagen. Men det räcker inte. För det första är Sverigedemokraterna inte ensamma. De senaste åren har rasistiskt färgade förslag hörts från såväl moderater och folkpartister som socialdemokrater. Rasistiska attityder har avslöjats hos kommunalpolitiker från flera partier, och vi minns väl alla vad ministrarna Bildt och Billström tyckte om irakiska flyktingar bakom lyckta dörrar? Historien påminner också: sist vi hade ett rasistiskt riksdagsparti, slutade det med att deras förslag drevs igenom efter att de själva åkt ur riksdagen.
För det andra försvinner inte en persons attityder bara för att hen gör andra prioriteringar vid valurnorna. Ytterst få av de cirka tio procent som i dag sympatiserar med Sverigedemokraterna torde göra det utan att dela några av partiets värderingar. Sverigedemokraternas lögner om hotfull islamisering, skadlig mångkultur och osvenska värderingar kommer inte att raderas ut i en handvändning även om partiet åker ur riksdagen. De medborgare som övertygats om att människor med fel etnicitet är ett problem, kommer att stå fast vid den åsikten – och agera efter den – ända tills någon sticker hål på lögnerna.
Den diskriminering, den intolerans och den slentrianrasism som sårar människor, skapar utanförskap och sliter isär samhället, försvinner inte heller genom ett trollslag bara för att den saknar riksdagsrepresentation. Den kommer fortfarande att finnas där och förstöra livet för alla de människor som de rasistiska strukturerna utesluter och pekar ut som icke önskvärda.
Kanske är det nödvändigt av strategiska skäl att dela upp kampen mot Sverigedemokraterna och kampen mot rasismen. Men den som gör det lätt för sig och bara fokuserar på det partipolitiska, utan att ta sig an det rasistiska samhällsmönstret, har missat hela poängen.
Det är en miss som i längden kan bli kostsam.
Marcus Priftis är författare till boken ”Främling, vad döljer du för mig?”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
