Och så hände det igen. Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade vid regeringsförklaringen att integrationsfrågorna skulle byta departement. Den här gången avvecklades Integrations- och jämställdhetsdepartementet och integrationsfrågorna flyttades till Arbetsmarknadsdepartementet. Statsministerns motiv: det är när invandraren har ett arbete som hon eller han är integrerad. Genom att para ihop integrationsfrågan med arbetsmarknadsfrågan ville statsminister Reinfeldt visa att han menar allvar med att komma till rätta med den misslyckade integrationspolitiken.
Dessvärre är hela synen på integrationsfrågan fel och det kommer inte att hjälpa på vilket departement statsministern väljer att parkera den. Så länge som integration uppfattas som invandrarnas resa in i det svenska och inte som samhällets anpassning till den samtida mångfalden, kommer integrationsfrågorna att fortsätta byta departement vid varje ny mandatperiod. Jakten på nyckeln som ska få invandrarna integrerade kommer att fortsätta.
Sedan integrationspolitiken uppfanns 1997 har integrationsfrågorna bollats mellan Civildepartementet, Kulturdepartementet, Näringsdepartementet, Justitiedepartementet och tillbaka till Kulturdepartementet. Anledningen till att integrationsfrågorna bollas mellan olika departement har varit att det har gått mode i vad som har ansetts vara nyckeln som ska öppna dörren till Sverige för invandrade personer. Ibland har nyckeln ansetts vara språket, ibland valdeltagandet till våra demokratiska församlingar och ibland delaktighet i kulturlivet genom ringdans och matlagning. Just nu anses nyckeln som ska öppna pärleporten till Sverige vara tillgången till ett arbete.
Om integration är lika med att ha ett arbete, kan man fråga sig varför så många av oss mörkhåriga som har ett arbete att gå till ändå inte känner oss delaktiga i detta land. Trots att vi har ett arbete kan vi uppleva diskriminering när vi går på krogen, söker ett nytt arbete eller möter rättsväsendet. Tittar man på till exempel Södertälje kan man se att majoriteten av assyrier/syrianer har en egen försörjning. Trots detta brottas Södertälje med segregation och enklavisering mellan olika grupper. Många i Södertälje känner sig diskriminerade och inte som en del av Sverige. Arbete är en viktig förutsättning för såväl inrikesfödda som för utlandsfödda att vara delaktiga i samhället – men är inte en garant för att man inte ska känna ett utanförskap eller vara föremål för diskriminerande bemötanden.
Tanken med övergången från den tidigare invandrarpolitiken till den nuvarande integrationspolitiken var att flytta fokus från invandrade personer till samhällets institutioner. Det var samhället som skulle anpassas till den samtida mångfalden. Samhället skulle inte rikta åtgärderna till ”invandraren” utan rikta åtgärder till de behov som såväl nyanlända som infödda kan ha i ett mångfaldssamhälle. Sverige skulle helt enkelt rustas för att möta en befolkning som präglades av mångfald av livsstilar, livsideal och bakgrund. Tyvärr förverkligades aldrig den fina tanken som integrationspolitiken vilade på. I stället har man fortsatt med att ”integrera” invandrade personer och deras barn i det svenska samhället. I stället för att assimilera invandrare vill man integrera dem. Språkbruket har ändrats men förhållningssättet är detsamma.
Lösningen för att komma bort från att integration ses som en politik för ”dom andra” är att skilja mellan de insatser som krävs för att få nyanlända att etablera sig i Sverige, lära sig svenska och skaffa sig sysselsättning, och de insatser som behövs för att uppdatera Sverige till den samtida mångfaldsbefolkningens behov och förutsättningar. Den nuvarande integrationspolitiken bör delas upp i en etableringspolitik för nyanlända invandrade och en politik för att bemöta mångfalden och motverka diskriminering. Etableringspolitiken kan med fördel inordnas i ett arbetsmarknadsdepartement och mångfalds- och diskrimineringspolitiken placeras tillsammans med förvaltningspolitiska frågor. Möta mångfalden i och motverka diskrimineringen handlar om att få myndigheter och andra samhällsinstitutioner att anpassa sin verksamhet så att den passar alla, oavsett hud- och hårfärg, livsstil eller födelseland.
Qaisar Mahmood, författare till boken ”Small, medium eller large? Vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
