Kalla poliskrisen vid dess rätta namn. Nu behövs tid, resurser och fler kollegor.

Polisen är i kris. Yrkets status är låg, det är svårt att fylla utbildningsplatserna och allt fler lämnar sina tjänster. Lönen är låg, arbetsvillkoren ibland usla. Under vissa arbetspass får man räkna med att bli utsatt för stenkastning eller få däcken sönderskurna.

Polisförbundet anger att tre poliser om dagen säger upp sig. Med den uppsägningstakten kommer 20 procent av poliskåren att saknas 2020. Mellan 2011 och 2016 minskade ansökningarna till polisutbildningarna med 30 procent och av dem som söker diskvalificerar sig majoriteten i olika behörighetskrävande tester och urvalsprocesser. 2016 togs 247 personer in till de 300 utbildningsplatserna. Våren 2017 vill man fylla 800 platser. Det låter som en dagdröm. Var i verkliga livet ska man hitta dessa nya poliser?

Likheterna med situationen i skolan och inom socialtjänsten är lika slående som skrämmande. Den låga statusen, personalbristen och svårigheten att få in nya yrkesverksamma och behålla befintliga i dessa samhällsbärande institutioner måste tas på allvar och man måste lyssna på dem som finns ute i verksamheten.

Att höja lönerna är viktigt, men det är inte det som i första hand kommer locka vare sig lärare eller poliser in i yrket eller få de befintliga att stanna kvar. Man måste få förutsättningar för att göra sitt grunduppdrag.

I Statskontorets första delrapport om genomförandet av polisens omorganisation för snart två år sedan, då 23 myndigheter blev en, ser man att det funnits ett glapp mellan chefer och medarbetare när det gäller vad de har förväntat sig av reformen och hur det blivit i praktiken. Rapportens slutsats är också att det lokala polisarbetet måste prioriteras efter att all fokus legat på den nationella nivån. Nu måste lokalpolisområdena få behörighet att styra och planera sitt arbete. Och för det behövs resurser, konstaterar man.

»Utredningar om grovt integritetskränkande brott, som våldtäkter, kan bli liggande utan åtgärder i väntan på att någon skall hinna ta tag i ärendet. Andra brott läggs ned trots att de hade kunnat gå att utreda om resurser funnits. Personer som brådskande behöver vår hjälp får vänta oacceptabelt länge, och många larm skrivs av då det inte funnits bilar att skicka. Vi har varit för få överallt«, skriver polisen Martin Marmgren i en debattartikel samma dag som Statskontorets rapport presenteras.

Varken statsminister Stefan Löfven eller inrikesminister Anders Ygeman vill kalla situationen för en kris. Oavsett ordval måste det till en förändring. Nu. Poliserna själva vet vad som saknas – tid och kollegor nog att utföra grundläggande polisarbete för att trygga medborgarna i landet. Det är hög tid att låta kärnverksamheten synas i omorganisationen.