Anställ dig själv. Var din egen chef. Bli en entreprenör.

Det senaste året har marknaden svämmat över av aktörer som erbjuder tjänster för egenanställda.

Något håller på att hända. Insvepta i ord som socialt entreprenörskap och gigekonomi hänvisas allt fler till egenanställning. Somliga högst frivilligt, andra av nödvändighet. Visst är det fantastiskt att människor vill starta eget och förverkliga sin dröm. Men det är en väsentlig skillnad mellan att vilja förverkliga en unik idé och att tvingas till f-skatt för att företag vill pressa kostnader.

Och trots allt det nya är det påfallande mycket som är sig likt.

Den prekariserade arbetsmarknad som retoriskt penslas med buzzwords rymmer ofta samma osäkerhet som våra mor- och farföräldrar mötte i början av förra seklet. Dåliga eller obefintliga förmåner. Extrem ojämlikhet i fördelningen av makt. Osäkerhet både vad gäller inkomst och anställning.

Det är inte företagen som erbjuder tjänster för egenanställda som är problemet. Snarare är dess existens ett symptom på ett större arbetsmarknadspolitiskt misslyckande. I grunden handlar det om en större, ideologiskt motiverad förskjutning från tanken om full sysselsättning till den enskildes ansvar. Jobbfrågan har blivit en nyliberal sagostund där det bara är du själv som sätter gränserna.

Den nya, fragmenterade arbetsmarknaden är ett brott med 1900-talets vertikala syn på facklig och politisk organisering. Det blir närmast omöjligt att resa kollektiva krav eller strejka när var och en ska agera och verka horisontellt. Trots att arbetsmiljö, lön och villkor liknar varandra känner få egenanställda solidaritet med andra i samma ställning. Det gäller att med mössan i hand be om jobb med så låga krav som möjligt. Känns det igen?

Människor som ställs mot varandra för att splittra den kollektiva kraften är ingenting nytt. Orden må vara nya, apparna smarta, men strukturerna består. I marxistiska termer: fler äger formellt sina produktionsmedel, men den ekonomiska makten är fortfarande koncentrerad till ett fåtal och löneandelen — den del av företagets totala inkomster som tillfaller löntagaren — sjunker.

Då håller det faktiskt inte, som näringsminister Mikael Damberg nyligen aviserat, att nöja sig med att hitta på nya anställningsformer. Vad vi behöver är en arbetarrörelse som vågar analysera arbetsmarknaden genom ett klass- och maktraster. Som uppdaterar instrument och verktyg. Och som organiserar den generation som, mer eller mindre motvilligt, hänvisas till egenanställning.

För gärna fler briljanta entreprenörer och driftiga egenföretagare — men först en arbetsmarknad som inte dömer människor till maktlöshet.