Klyftan mellan stad och land har alltid varit konfliktladdad. Men de senaste decenniernas politik har gjort den större än någonsin.

Björn af Kleens reportage (DN 10/5) från byn Sunnansjö i Ludvika kommun har säkert utlöst många samtal. Vad ska man göra när nazisterna i Svenska motståndsrörelsen (SMR) tar plats i en liten ort, där det också finns en stor jobbskapande flyktingförläggning?

Reportagets styrka var att det väckte eftertankar i olika riktningar. Bland annat hur Sverige spruckit sönder. Klyftan mellan stad och land har alltid varit konfliktladdad, men de senaste decenniernas politik har gjort den större än någonsin.

Af Kleen träffade bland annat en kvinna med ett framgångsrikt enmansföretag. Hon såg inga problem med SMR så länge de misshandlar människor i storstäderna och inte i traktens byar. Hennes förakt verkade milt, men var hänsynslöst.

Man kan också ställa frågor till de storstadsbor som läste reportaget. Hur många hade en aning om att ABB:s högteknologiska industri i Ludvika är en global magnet med minst femtio nationaliteter i personalen? Ludvika är antagligen mer mångkulturellt och vidsynt än Vasastan i Stockholm. Men det ingår inte längre i storstädernas föreställningsvärld, deras arroganta bubbla, att orter som Ludvika kan ha en sådan karaktär.

Inskränktheten är ömsesidig. Men orsaken är ensidig: en politik och samhällssyn som formats på en handfull stora städers villkor. Resten av landet har pressats ut i dikesrenen.

I höstas samlades #ungapålandsbygden till sin första rikskonferens. De enades under parollen ”Krossa storstadsnormen”. Det var inte en dag för tidigt. I dag anses det självklart att urbaniseringen skapar tillväxt, frihet och så kallad förändringsbenägenhet. Verkligen?

Invändningarna har funnits länge. För fem år sedan kom Kristina Mattssons reportagebok ”Landet utanför”. Där berättade hon hur man med regionalpolitiska åtgärder länge försökte dämpa urbaniseringens effekter och jämna ut livsvillkoren.

1990-talets kris och marknadsliberala skifte innebar att staten gav upp. ”I den regionalpolitiska utredningen år 2000 drogs slutsatsen att regionalpolitiken vare sig kan eller bör göra något åt avfolkningen av Småortssverige”, skrev hon.

Regeringens förslag att subventionera lanthandlare i glesbygd är ett litet, men ändå viktigt, tecken på ett långsamt uppvaknande. I de stockholmsbaserade riksmedierna uppmärksammades det som kuriöst.

”Storstadsnormen” har uttryckt en provinsiell längtan att bli kontinentala. Men den har i stället gjort Sverige fattigare och extremt avfolkat jämfört med övriga Europa. I Tyskland, Frankrike och andra länder har de små orterna ett helt annat liv med matbutiker, postkontor och samhällsservice. Det har många förklaringar. Men bland dem finns säkert en fortsatt aktiv regionalpolitik – både lokalt och nationellt. Med andra ord en större omsorg om själva samhället.