Är vi rädda för demonstranternas längtan efter EU? Kan det vara förklaringen till vår loja solidaritet?

I Sverige har det ukrainska upproret underskattats alldeles för länge. Solidariteten har varit loj, som om alla gripits av revolutionsutmattning. Det har varit så många torg i så många städer, som följts av många besvikelser. Men i fallet Maidan i Kiev döljer sig kanske ännu en förklaring: En rädsla för demonstranternas längtan efter EU.

​I en artikel i ukrainska kulturtidskriften Krytyka (finns översatt till engelska i Eurozine) skrev Volodymyr Yermolenko tidigare i vintras: ”Vi demonstrerar inte bara mot våra egna myndigheter och mot Kreml på Maidan; vi öppnar också upp en ny värld för andra européer. Vi visar dem att Europatanken sträcker sig utanför EU:s formella gränser.” Hans ord borde vara uppmuntrande, men sprider i stället nervositet: Räcker det inte nu, måste Ukraina också vara med? Kan vi inte slippa dem för att rädda vår egen rämnande känsla av trygghet?

​EU:s tjänstemän har ännu bara vid något enstaka tillfälle antytt möjliga förhandlingar om ukrainskt medlemskap. Men skulle en dörr på glänt till medlemskap verkligen ha avväpnat Viktor Janukovitj eller fått demonstranterna att gå hem? Antagligen inte. I det här fallet kräver nog solidariteten större uppfinningsrikedom.

​I både Vitryssland och Ukraina har upproren, demokratiprotesterna och statsmakternas hårda repression långsamt skruvats upp i spiraler som framkallar kalla kårar. Vem kan bli förvånad över att fasciströrelser växer i besvikelsernas spår eller att även demonstranter börjat beväpna sig för att besvara krypskyttarnas eld? Det är som om Ukrainas tunga historia till sist kreverat. Decenniernas skuggor ligger långa över Maidan. Solen står lågt. Det är därför man inte kan underskatta upprorets allvar.

​Konflikten framställs som en mellan Öst och Väst. Men egentligen handlar den om att välja samhällsmodell. Yermolenko formulerar frågan ännu enklare: Vill vi leva i ett samhälle eller i ett allas krig mot alla? EU är ett rättssamhällets ljus i mörkret, för alla de som år efter år protesterat mot hur korruption och auktoritära hierarkier skapat liv på överhetens villkor.

​Det var befriande att höra Carl Bildts starka ord i riksdagen i går om att Janukovitj har blod på händerna. I dag har EU:s utrikesministrar möte. Nu är det dags för beslut som får praktiska konsekvenser. Det är självklart att företrädare för regimen ska få inreseförbud till EU, att deras tillgångar ska frysas, att allt idrottsutbyte upphör och att vapenexporten avbryts. Budskapet får inte missförstås: det är demokrati och mänskliga rättigheter som ska ha support — det gäller även oppositionen. Vi med privilegiet att vara medborgare i EU har varit tysta alldeles för länge.

​Så här slutade Yermolenko sin artikel: ”Jag hoppas att de [EU] vågar lyssna på oss och sedan förstår att de behöver vår övertygelse precis som vi behöver deras regler”.