krönika Ingen kan förneka statens rätt att utvisa människor som befinner sig i landet utan tillstånd. Så fungerar ett medborgarbaserat system. Men man måste också kunna se mänskligt lidande, skriver Per Wirten.

Det är inget fel att det migrationspolitiska komplexet tar stor plats i en valrörelse. Vi måste helt enkelt prata om det. Migrationen är ju omvälvande, både globalt och lokalt. Det kosmopolitiska samhällslivet är mänsklighetens öde, skrev Zygmunt Bauman för några år sedan i en minnesvärd slutsats.

Felet är att valpropagandan fastnat i en envis svartmålning av invandringen. Dag efter dag. Politiken har slutit upp bakom den sverigedemokratiska verklighetsflykten. Vi bevittnar en tragedi, i stället för en öppen diskussion.

Migrationspolitikens smärtpunkt — de papperslösa — är ett bra exempel på hur viktiga frågor nu mörkläggs eller förenklas. Ingen pratar längre om deras livsvillkor. Alla har i stället anslutit sig till regeringens vägval att jaga, deportera och köra ut dem. Men alla förstår samtidigt att det inte fungerar i ett öppet samhälle, att det är en fantasi. Anders Ygeman lovade tidigt att deportera 80 000 papperslösa. Trots mer resurser och starkare befogenheter är resultatet en förutsägbar flopp.

Skuggsamhället finns kvar. Överallt men osynligt. Kanske på ditt jobb. Det underlättar förmodligen din privata bekvämlighet. Men det är outhärdligt för dem som utsätts för exploateringen, för dem som staten kategoriskt förnekar varje hopp om bättre liv. Vallöftena om trygghet gäller alla — utom de papperslösa.

Ingen kan förneka statens rätt att utvisa människor som befinner sig i landet utan tillstånd. Så fungerar ett medborgarbaserat system. Men man måste också kunna se mänskligt lidande. ”Den demokratiska principen är att principen inte får mörda. Och att människan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.” Så skrev Harry Martinson 1940. Orden är vackra. Och de gäller fortfarande.

Min poäng är att de papperslösa visserligen är utvisningsbara, men att de också är rättighetsbärare. I den läsvärda antologin Irreguljär migration i Sverige skriver juristen Niklas Selberg att detta påkallar en ”rättslig balansakt”.

Den amerikanska valrörelsen 2016 var inte lika ensidig som den svenska blivit. I Philadelphia hörde jag ordföranden i AFL–CIO (landets motsvarighet till LO) under ett tal plötsligt avbryta sig, tystna och sedan ropa med knuten näve: ”Vi måste stoppa alla deportationer av papperslösa. Nu. Omedelbart”. Rummet rämnade av ovationer.

I USA har de socialdemokratiska fackföreningarna förstått att skuggsamhället inte kan avskaffas med deportationspolitik. De har i stället tagit fasta på att ”balansakten” även har en rättighetssida. De fick stöd från Barack Obama. Men bland svenska socialdemokrater är likgiltigheten demonstrativ. Svenskar vet bäst, förstås.

Mest intressant är naturligtvis Kalifornien som utvecklats till ett laboratorium för progressiv politik. Där skyddas nu papperslösa löntagare även i det juridiska systemet.

Niklas Seldal visar hur man i USA försöker underminera exploateringen genom att ge de papperslösa fler rättigheter, bland annat i arbetslivet. Stora städer som Chicago, Los Angeles och Miami har förklarat sig som sanctuary cities. Där är alla tjänstemän, även polisen, förbjudna att samarbeta med den federala migrationsmyndigheten, som verkställer deportationerna.

Mest intressant är naturligtvis Kalifornien som utvecklats till ett laboratorium för progressiv politik. Där skyddas nu papperslösa löntagare även i det juridiska systemet. Man får helt enkelt inte fråga om en arbetares migrantstatus. På så vis kan de, på sedvanligt amerikansk manér, ta fall av rovdjursdrift till domstol utan att riskera utvisning. De ska inte längre behöva arbeta under hot. Arbetsgivarna ska förlora sitt utpressningsläge.

Det här räcker inte heller, förstås. Papperslösa behöver också få hopp om uppehållstillstånd, inte genom återkommande ”amnestier” utan genom permanenta regler. De ska inte bara vara utvisningsbara utan även rättighetsbärare. En del kallar det drömmerier. Jag kallar det verklighetsförankring.

I Sverige föds nu barn till liv som papperslösa. Deras framtid är mörk. De är i alla vardagliga avseenden svenskar, men de kommer tvingas leva som en underordnad klass: rädda, hotade av deportation och utan hopp. Så kan vi inte ha det.

Per Wirtén är författare och frilansjournalist.